Julen

Vi firade "som vanligt" julen här i huset. Innan vi flyttade hit firades ju också julen i detta huset fast då var det ju farmor Ruth som bodde här. Men det går till på ungefär samma sätt - farmor lagar maten.

I år hade vi en "ny" tomte. Men han är hjärtligt välkommen tillbaka nästa år. Han hade nog tagit en nubbe eller två för många när han åkte hit med sina renar för han var på ett finurligt humör ;o) och skojade friskt. Farfar fick sig en känga eller två ;o) Benjamin öppnade dörren, något avvaktande och sa direkt när tomten steg in "Jag har varit snäll". Men sen var han inte blyg utan tog tomten i hand och ledde in honom.

Benjamin fick många fina paketer av tomten. Jag har skrivit en "fusklista" för att komma ihåg allt: pyjamas, godisskål, spiderman-memory, actionman, geomag (någon som har tips om var man kan köpa mer sånt för Bemi älskar det, mamma och pappa också *ler*), vinterjacka, pippihus, skridskor, tröja, My first PC, Kråkebok, duplo polis, pussel, spidermanlakan, bordsunderlägg, memory igen, 4 radiostyrda bilar, matgrejer (hamburgerset), 1 tröja till, pussel igen, 2 huvtröjor, mini-keyboard, husbil och pengar. Nu tror jag att jag fått med allt.

Kl 7 på juldagen vaknade Bemi och ville att jag skulle stiga upp och leka med hans nya saker ;o) Inte så pigg då eftersom jag inte komn i säng förrän kl 1.

Här kommer en radda bilder.

Bemi undersöker Pippi-huset på juldagen. Han fick öppna det på juldagen för han fick så många paket på julafton att det blev för mycket.


Bemi leker med Geomag kl 7 på juldagen...

Bemi kör en av sina radiostyrda bilar på juldagens morgon.

Bemi i tomtens knä. Kom just på att jag glömde göra som i visan... "Jag såg mamma kyssa tomten ja..." Får komma ihåg det till nästa år.

Ett något suddigt familjefoto på julafton. Får nog be Jenny ta ett nytt på nyår. Vår tradition är ju att ta ett familjekort på julafton men det får bli ett nyårskort istället.

Bemi och kusin Tobbe leker med den "lilla" radiostyrda bilen...

Nämligen denna lilla sak. Den får vi nog ha utomhus i fortsättningen. Roger tänker starta uthyrning av radiostyrda bilar på vår gata till sommaren. Totalt har Bemi nu 5 stycken...

Nu ska jag gå och vila. Är något förkyld och hostig :o(

Inget julinlägg...

...utan ett inlägg om hur stolt jag är över min stora lilla kille. Sedan i somras har det varit bestämt att Bemi skulle lämna sina nappar till tomten. Tomtens små nissebarn har inga nappar och eftersom Bemi är en stor kille nu behöver han inte sina nappar så nissarna skulle få dem på julafton i utbyte mot en paket från tomten (eller typ 100 paket som det snarare visade sig vara).

Vi förberedde Bemi en tid innan och på lillejulafton sa vi att det var sista natten han skulle sova med napp ju. Och ja, han höll ju med. Han var helt med på noterna att han skulle ge napparna till tomten. Men det hade ju inte varit konstigt om han totalvägrat när vi väl stod där på julafton med tomten i huset.

Men nä då. När tomten frågade om Bemi hade något till honom sprang Bemi och hämtade sina nappar. Och sedan dess har han inte frågat eller bett om en napp. Det enda han säger är att han inte har napp mer för han är stor kille.

Han somnar så gott på kvällarna utan minsta problem (vi har i stort sett aldrig problem på kvällarna annars heller men nu utan napp kunde det ju bli problem). Han sover tom middagslur utan napp, utan minsta problem.

Jag är så stolt över honom. Jag trodde inte att det skulle gå så här smidigt med tanke på den vilja Bemi besitter. Hans envishet. Men jo då! Behöver jag säga att han har fått stjärna på schemat på kylen för att han är duktig?

I morgon tar vi tar i nästa "stora killen"-sak - blöjan.

Mer inlägg i morgon tror jag som kommer handla om julen och den knasiga och mycket roliga tomten vi hade hos oss på julafton :o) Jag ångrar att jag inte videofilmade :o)

Behöver jag säga...

...att jag ÄLSKAR denna lilla gosse?

Lite bilder

Jag fick inspiration från duktiga Jennys blogg att göra sådana här tavlor till våra väggar (men jag vet inte vilka väggar de ska sitta på än).

Ska printa ut dem i 20 x 20 och köpa några fina ramar. Kanske kan ha dem i vardagsrummet? Eller i hallen? Vi får se. Det var roligt att klura ut hur man gör i alla fall.

Mycket nu...

I morse, kl 5.40, gick jag ut i köket för att äta frukost och lägga ner min matlåda i en plastpåse. Plastpåsar förvarar vi under vasken i ett "ställ". Jag öppnad och tyckte att soppåsen rörde sig, det är väl jag som är trött tänkte jag tills påsen började röra sig mer och något "hoppade" i påsen. En mus!!! (jag ryser när jag skriver det) Jag drämde igen dörren och skrek eller frustade kanske är ett bättre ord. Roger for upp ur sängen och trodde att jag hade ramlat (igen - ramlade igår kväll). Mus, sa jag. Mus i sopskåpet, sa jag och darrade som ett aspelöv. Den lever, sa jag.

Roger försökte lugna mig samtidigt som han tänkte ut vad han skulle göra åt eländet. Förmodligen hade den ju blivit lika rädd som jag och sprungit därifrån. Han gick ut i köket och slog lite på dörren. Nä, den lille saten var kvar :o(

Nu har Roger satt en musfälla i skåpet. Jag tänker inte öppna dörren till det skåpet förrän han är hemma. Han får kolla först. Fick ju för 17 nästan en hjärtattack. Tänk om den lille jäveln hade sprungit ut i huset?! Urk! Blä! Tvi!

I måndags fick Roger besked om att han fått nytt jobb. I Vellinge. Som IT-pedagog. Han har lyckats förhandla upp sin lön väldigt bra på ett år (har ju bytat jobb en gång innan i år). Men detta jobbet innebär i startskedet en viss kostnad. Vi måste nämligen köpa en bil till. Det är för bökigt och omständigt att pendla med buss till Vellinge. Det är för det mesta jag som hämtar på dagis. Jag orkar inte gå hem med Benjamin varje dag från dagis, en promenad på först 10 minuter från bussen till dagis och sedan 30 minuter hem. Lägg där till att jag pendlar 30 minuter med buss också. Och Benjamin brukar vara ganska trött vid 16 tiden. Och i snö och modd och regn. Nä. Det funkar inte. Jag behöver en bil när jag hämtar B.

Ikväll ska Roger och hans pappa förmodligen åka och titta på en liten golf, 95 årsmodell. Vi får väl se. Det kommer äta upp alla våra sparpengar men vardagslivet måste fungera. I det långa loppet tjänar ju Roger mer och vi kan spara ihop pengarna igen.

Idag har jag ätit lunch med en gammal god vän. Vi var bästa kompisar när vi var små, oskiljaktiga nästan. Bodde nästan grannar. Men efter gymnasiet tappade vi kontakten. Så det är 13 år sedan vi sågs. Men så har vi hittat varandra via Facebook och hon beställde två virkade djur till sina tvillingar och idag lunchade vi eftersom hon har praktik här på sjukhuset. Det var nästan som igår. Det kändes så naturligt och bra. Och det är jag så glad för.

Nu ska jag snart åka och hämtar Benjamin på dagis. Känner att det räcker för idag.

Julkortsfotografering och sjuk Bemi

Natten till igår fick Bemi Bus feber. Han kom in till oss mitt i natten för där var spöken på hans rum. När han kröp upp i vår säng var han väldigt varm så det var nog lite feberdrömmar. Så det var bara att ställa gårdagens planer på BB-maffiaträff. Väldigt synd eftersom vi inte träffat barnen sedan i somras. Men inte mycket att göra.

Idag är vi hemma och VAB:ar. Vi passade på att ta lite kort till årets julkort som kommer bli ett kollage. Bilden ovan är ett smakprov ;o) Bemi var väldogt samarbetsvillig men det är svårt att se jättepigg ut när man har feber och ett rött och irriterat öga, men så får det bli. Det börjar brinna i knutarna att beställa korten.

Nu ska vi lämna datorn ett tag och pyssla lite. På önskemål av Bemi Bus.

Meddelande

Någon har skrivit en kommentar på min blogg och vill att jag ska lämna ut min mailadress för att personen vill komma i kontakt med mig. Jag lämnar inte ut min mail här på bloggen. Framför allt inte till någon som jag inte vet vem det är. Vill du komma i kontakt med mig får du berätta vem du är först och varför du vill komma i kontakt med mig.

Utelek

Benjamin och jag har varit ute en runda och lekt idag. Vi gick till det närliggande dagiset och lånade deras leksaker. Jag är dock glad att B inte går på det dagiset. Så smutsigt! Hittade även en planka med 7-8 spik rätt igenom brädan :o(

Nu blir det tvätt och mys resten av dagen. Pappa puh ska på hockey och jag känner att jag behöver ta det lite easy nu. Är trött och har lite allmänt ont i kroppen. Axeln har börjat spöka igen och jag vill verkligen inte gå och ta cortison igen. I morgon kommer det en ergonom till jobbet. Får se om hon har några tips och trix. Vet dock inte om det går över i axeln av sig själv. Jag tar tabletter och smörjer med voltaren så får vi se.

Behöver jag säga...

... att jag vill ha denna boken?
http://www.amazon.com/Amigurumi-Super-Happy-Crochet-Cute/dp/1600590179/ref=sr_1_4?ie=UTF8&s=books&qid=1259138079&sr=1-4

Det är samma tjej som gjort mönstrena i boken som virkat figurerna i inlägget nedan.

_______________________________

Jag får inte beställa denna boken för min pappa :o) Jag har världens goaste pappa som dessutom hittade denna boken innan jag ens visste att den fanns. Och han tänkte på sin lilla dotter då och beställde den till mig :o) Jag kanske ska önska mig garn i julklapp istället? :o)

Jag vill hem nu!

Kolla in:
http://www.gourmetamigurumi.com/?p=689&cpage=1#comment-2287

Jag är ju som sagt lite fast i virkträsket och inte blev det bättre av att se denna tjejens verk. Jag vill också kunna virka sånt och komma på såna fina mönster själv. Tänk att virka en docka och sedan sy en massa kläder till den. Åh jag vill också kunna. Jag har i och för sig tur som har en son som är lite intresserad av dockor och sånt så det hade funkat att virka det till honom och sy, det kan jag ju i viss mån. Men jag vill ju ha mönster att gå efter.

Suck. Dubbelsuck! Hennes små kreationer är ju helt fantastiska! Jag vill ju nästan ha dem själv, till mig, och leka med. :o) Jag vill hem och virka nu. Hem och pyssla. Varför ska jag ha ett sådant pysselbehov? För att jag inte får ut min kreativitet på jobb? Det är faktiskt lite jobbigt när det kliar i fingrarna för att jag måste få utlopp för kreativiteten. Det är ju så roligt att skapa och jag mår så bra av det. Jag blir lugn i kroppen (och jag somnar inte i soffan lika ofta *ler*).

Funderat vidare på det här med julklappar och sånt. Bemi är ju en hejare på memory på datorn så ett riktigt memory-spel hade nog varit en hit för honom. Och kanske något annat spel anpassat för 3-åringar. Han gillar ju att spela. Han är grym när han spelar memory, har full koll på var brickorna ligger.

När jag ändå är inne på spel. Roger och jag insåg häromdagen att vi inte spelar spel längre. Vi gjorde det jättemycket innan. Så ett nytt spel, anpassat för 2 personer, hade varit toppen som julklapp till oss. Jag får nog ta och plcoka upp alfapet för det var länge sedan och det ligger i källaren nu. Där gör det ingen nytta och det blir lätt att man glömmer.

Men ikväll är det pyssel i soffan som gäller. Roger ska se på hockey och jag ska ha en TV-fri kväll kan man säga. Jag ska pyssla för hela slanten i soffan bredvid Roger. Dels med virkningen (har ett projekt - eller egentligen två för Bs lejon ska också bli klart - som måste avslutas) och dels med en lite julklappar. Önskar dygnet hade fler timmar så jag kunde pyssla mer, leka mer med B och mysa mer med R och B.

Julklappstankar

Det börjar bli dags att fundera på julklappar. Vi har redan fixat alla till Benjamin från oss. Tjoho! Kanske slinker det ner något mer men vi har handlat två "större" saker plus en till som han själv egentligen valt ut. Paketen till hans julkalender är nog oxå kirrade, måste räkna dem sedan när jag slår in dem. Funderar dock på att köpa en ny kalender att ha paketen i. Såg en så smart på Akademibokhandeln, med fickor där man stoppade i paketen så slipper jag sätta snöre på paketen att hänga dem i.

Vad är mer fixat? Jag har fixat en julklapp till Roger, en till pappa och Gunilla. Den andra till dem ska jag fixa snarast. Jag har även köpt julklapparna till Emma, Bemis kusin. Roger har fixat julklapp till sin syster, en till mig (jag vet vad det är :o)), en till sin pappa, en till sin farmor och jag tror att han har fixat till Patrik (svåger) med. Det känns som om vi har ganska bra koll i år och har varit ute i god tid för en gångs skull. Det är riktigt skönt.

Men vad önskar vi oss själva då? Eftersom vi har bokat vår semesterresa till sommaren redan, som går av stapeln i juni och bär av till Italien, önskar vi oss bidrag till resan. Det kostar en del att resa med lilla familjen :o) men det känns ack så behövligt. Denna hösten har varit jättetuff för mig och jag känner att en semesterresa bokad lättar upp rejält. Att resan sedan går till mitt älskade Italien är ju inte fel. Jag ska njuta av foccacia till frukost (Det gick tidigare runt en man och sålde färskt bröd på morgonen på det hotellområdet vi ska bo på - jag har varit där innan. Han pinglade i en klocka när han gick förbi med sin brödvagn och min pappa sprang alltid ner på morgonen och köpte mumsigt bröd till frukost.) Jag ska njuta av sol, bad och underbar miljö. Vi ska ha hyrbil så vi kommer åka på utflykter i det vackra Toscana och jag ska ta många, många foton.

Förrutom bidrag till semestern kan jag bara tala för mig själv vad jag önskar mig.

• Eftersom vi förhoppningsvis renoverat färdigt lilla toaletten till jul skulle jag vilja piffa med lite nya fina handdukar (turkosa *ler*) och lite annat smått och gott som man kanske kan hitta på Hemtex. De har så mysiga, tjocka handdukar där. Så, presentkort där kanske? Eller om man vill köpa de dära handdukarna själv - helst turkosa dårå. Tänk då på att de är till gästtoaletten och ska vara i lämplig storlek.
• Benjamin ar blivit väldigt förtjust i att pyssla. Och alla vet ju att jag ÄLSKAR att pyssla med många olika saker. Var köper man då lämpligast lite blandat pyssel till barn? Jo, Panduro. Men hallå, detta var ju en önskelista vad jag Hanna önskar mig och då ska jag väl inte köpa pysselsaker till B för mina julklappspresentkort? Men det är ju en sak som han och jag gör tillsammans så jodå. Eller ge presentkortet till Bemi då :o)
• Sen har vi alltid klassiska IKEA. Där finns alltid en massa som man behöver....
• Givetvis önskar jag mig ett nytt objektiv till min kamera (50 mm fast objektiv, pekar till höger i kolumnen där jag har en allmän önskelista) men det vet jag kostar lite för mycket för att önska sig till jul. Det får jag skrapa ihop till själv men jag nämner det i förbifarten...
• Berlocker till mitt Pandora-armband önskar jag ju mig med. Jag har Tro-hopp-kärlek, tärningen, en mönstrad rund kula och en avskiljare. Armbandet ska gå i svart, vitt, silver och ev beige (finns mönstrade glasberlocker i färg bland annat därav färgönskemålen).

Benjamin då. Vad önskar han sig? Vi har betat av en av sakerna som han önskar sig, morfar har köpt en annan sak som han önskar sig och farfar kommer nog köpa den tredje saken som han önskar sig. Kvar återstår en sak som Bemi faktiskt själv sagt att han vill ha:

• En långärmad tröja med....SPIDERMAN. Benjamin är inne i en riktig Spidermannen-period. Så en tröja med denne figur på skulle göra mini glad. Se storlek längre ner.
• Benjamin ar börjat uppskatta att man läser sagor för honom, så enkla sagoböcker.
• Musik-CDs för barn. Han har Astrid Lindgrens men han vill nog gärna ha fler. Gärna med kända barnvisor och även andra så klart.
• Som jag skrev innan gillar han att pyssla, rita, klippa, limma och sånt. Så pysselsaker anpassade för en 3-åring. Han behöver lite stillsamma saker att sysselsätta sig med för att träna på uthålligheten med sådana saker. Han har ju myror i brallan och kan inte sitta still många sekunder, så det behöver han träna på.
• Sedan är det ju det vanliga, kläder behövs alltid. Han har just nu storlek 98/104 om det är dubbelstorlekar. Är det enkelstorlekar är det lika bra att köpa 104. Han växer så det knakar.
• What else? Leksaker så klart. Inga jättestora leksaker, säger mamma och pappa med bedjande röst. Han har inte plats till hur mycket som helst och att rensa, ja, det är inte så populärt hos lille killen.

Det är väl det jag kan komma på just nu. Jag ska fråga Roger om han har något att tillägga till Benjamins lista.

Vad önskar ni er? Hur långt har ni kommit med julklappshandlingen? Jag längtar verkligen till december just nu. Jag kommer göra ett fotoalbum liknande det jag gjorde i fjor, där jag tar minst ett foto om dagen och dokumenterar vad vi gör från 1 dec till 24 dec. Som en nedräkning till jul. Vissa pysselsaker som jag har köpt till B måste jag spara tills dess så att jag kan dokumentera det som en aktivitet inför julen.

Kanske ska skriva vad jag köpt för pysselsaker till B så här långt. Jag har köpt silkespapper (vi ska göra smällkarameller), filt (ska göra hans B bland annat och lite djur tror jag), sådana ögon som man klistrar på som rör sig, små foamfigurer som han kan limma på sina teckningar och liknande och så har jag köpt riktigt lim. Så, inte jättemycket saker men jag samlar det i en pyssellåda som vi bara kommer ta fram på helgerna just nu. Han har inte sett det än så vi får se i morgon eftermiddag vad han tycker om det :o)

Kanske ska ta och jobba lite?

Baka bullar

Detta receptet hittade jag på en blogg och det får jag nog ta och testa.

Kalljästa frallor från Hembakningsrådet
Portioner: 24-30 st
Ingredienser:
14-15 dl (900 g) vetemjöl
100 g rumsvarmt smör
1 tsk salt
1 ägg
1 paket (50 g) jäst
5 dl fingervarmt (37°) vatten
50 gram smält smör

Till pensling:
uppvispat ägg
sesamfrön/vallmofrön
Gör så här:
1. Häll det mesta av mjölet – spara 1 dl till utbakningen – i köksmaskinens bunke.
2. Tillsätt det rumsvarma smöret i mindre bitar, salt och ägg. Smula över jästen.
3. Häll på vattnet och blanda degen smidig, ca 3 minuter med maskin,
lite längre om du gör degen för hand.
4. Tag upp degen på mjölat bakbord. Dela i två delar, som kavlas ut till rektanglar.
Bred på en del av det smälta smöret, vik ihop och bred på smör.
Vik igen på längden så det blir som en rulle
5. Skär varje längd i 12-15 bitar, som ställs på bakpappersklädd plåt.
Täck med plastfolie och ställ in i kylen.
Nästa morgon – eller när du vill grädda dem:
6. Tag ut plåten från kylen så bullarna får 15-20 minuter i rumstemperatur
medan ugnen värms till 250°.
7. Pensla bullarna med uppvispat ägg och strö över sesamfrö.
8. Grädda ca tio minuter.

Älmhult tur och retur

I fredags åkte jag och mini-bus till morfar i Älmhult. Vi tog ett tidigt tåg för att vara framme i god tid innan lille Mr skulle riskera att bli trött och grinig... Jag skulle tagit det senare tåget som gick en timme senare, då hade jag varit framme fortare...

Strax efter Killeberg kände jag att tåget började köra saktare men jag tänkte att det väl var ett spårabete eller något. Strax innan Älmhults station stannar tåget. En röst i högtalaren talar om att tåget förlorat drivkraften och de måste försöka starta om tåget. Det skulle ta några minuter. Yeah, sure. Testa 1 timme och 40 minuter!

Efter ca 15 minuter talar de om att de kan inte starta tåget och de ska ge sig ut på spåret för att se vad som är felet... Tågvärdar går genom tåget utan att stanna när någon frågar dem något. 10 minuter passerar utan att det händer något. Sedan säger rösten i högtalaren att det är ett fel ovanpå tåget, något är sönder. Ett tåg norr ifrån ska komma och bogsera oss tillbaka till Osby. Jag ringer pappa som vid det laget undrar var vi blir av. Han sätter sig i bilen för att köra till Osby och hämta oss (26 km enkel väg). Vi väntar och väntar och passeras av än det ena tåget än det andra. Inget tåg verkar intresserat av att bogsera oss... Och ingen fungerande toalett på tåget och ingen fungerande dricka automat. Detta var väl ett av få tillfällen när jag varit glad att Benjamin fortfarande har blöja!!! Hur förklarar man annars för en 3-åring att han måste hålla sig för toaletterna funkar inte?!

Benjamin har under större delen av tågresan varit jätteduktig (även om han tyckte att vi skulle stiga av i Höör - då räckte det med tågresa för honom sa han). Men vid detta laget började han bli en aning otålig och grät emellanåt och undrade varför vi var tvungna att sitta där. Då hade det kanske gått 1 timme sedan tåget stannade.

Plötsligt släcker de ljuset i tåget utan att informera om det. Ute var det mörkt vid det här laget och det snöade. Inne i tåget blev det helt bäckmörkt. Gissa hur glad en 3-åring blir av det? Lägg där till redan uppretade medpassagerare som inte precis lugnade en 3-åring. Han satt i mitt knä och grät. Han ville inte ens äta godis!

Efter 1 timme och 30 minuter fick vi reda på att ett tåg skulle bogsera oss in till Älmhult (vi var ca 2 minuter från stationen så det var ju det mest logiska hela tiden...). När jag försökte ringa pappa för att säga att nu skulle vi stiga av i Älmhult istället för Osby kunde jag inte komma fram på hans mobil. Snabbt fick jag ringa hem till Gunilla och hoppas att jag kunde komma fram till henne och att hon var hemma och be henne försöka nå pappa. Och det kunde hon. Så, pappa körde 5.6 mil i onödan för att Skånetrafiken lämnar så missvisande direktiv och så inkorrekt information.

Efter 1 timme och 40 minuter stillastående fick vi till slut stiga av tåget, mäkta förgrymmade och förbannade. Jag var så arg så kinderna blossade! Men Benjamin var en äkta kämpe under hela tiden. Så himla duktig så när vi kom hem igår fick han en stjärna på sitt "dukig-schema".

Igår när vi åkte hem var det med blandade känslor jag satte mig på tåget. Benjamin hade varit stökig på morgonen hos pappa så jag tänkte att det kunde ju bli en munter tågresa hem med honom och hans trotsiga humör. Men nä, så fort vi steg på tåget var han så duktig och snäll igen. Men tro inte att denna tågresan kunde avlöpa friktionsfritt. Nä, vi blev stående i 30 minuter i Eslöv för att ett godståg blockerade spåret...

Behöver jag tillägga att jag är såååå arg och irriterad på Skånetrafiken? Jag har skickat ett argt mail till dem och även förklarat att jag tänker åberopa resegarantin och att jag vill ha kontanter tillbaka, ingen jävla fribiljett här inte! Jag kommer även yrka på att få tillbaka milersättning för pappas 5.6 mil i onödan för att de inte kunde bestämma sig. De borde dessutom fatta att det säkert var många som skulle av i Älmhult som skulle transportera sig vidare på något sätt. Förmodligen var det fler som skulle bli hämtade och som kanske körde i onödan till Osby.

De vill att vi ska åka kollektivt men då måste väl för 17 kollektivtrafiken fungera och framför allt måste de gå en kurs i hur man informerar i sådana här lägen.

Jag är bara glad att själva tågresandet i sig verkar funka för Benjamin till skillnad från bilresandet som är en plåga just nu.

He has done it again

Ja, M alltså. Ställt upp och fixat och varit den superläkare som bara han är.

För lite mer än 1 vecka sedan pratade jag med honom i telefon, då sa han att han hade skickat mina papper till Karlskrona för bedömning dagen innan. Det fanns en möjlighet att de kanske kunde fixa det sjukhuset i Lund inte kunde, dvs utföra en riktig ablation.

Idag fick jag brev från Blekingesjukhuset att läkaren vill komma i kontakt med mig för att diskutera hur vi lämpligast går tillväga för att lyckas med ablationen. Han vill diskutera med MIG. I Lund var det bara att göra som man blev tillsagd och man hade inget att säga till om. Jag har ju lärt mig ett och annat på vägen så jag tror nog jag vet hur de ska få fram extraslagen och det vet nog läkaren också. Det viktigaste är att jag är avslappnad och lugn.

Han har nu satt upp mig på väntelistan och beräknad väntetid är 2-3 månader. Så innan våren är det förhoppningsvis fixat. Jag slipper testa 2 mediciner till som de ville i Lund att jag skulle.

Jag funderar bara på hur M har lyckats med detta. I somras var det ju så mycket tjafs om betalningsförbindelse från Lunds sida, de ville inte skriva på papprena för att låta Karlskrona utföra det och hävdade att Karlskrona inte kunde utföra denna typen av ablation. Vem står nu för kostnaden? Är det så att M har clearat det med sin chef i Malmö så att Malmö betalar? Hade varit intressant att veta turerna kring detta. Det är så otroligt mycket maktspel bakom sådant här och jag är ju nyfiken av naturen ;o)

Återigen, M är en stjärna! Han fixar, trixar och engagerar sig. Jag är imponerad över att det gått så snabbt och tackar återigen den lyckliga stjärnan som såg till att M jobbade den där kvällen den 10 juli 2007.

Feber

Jag fick plötsligt feber i fredags och missade därmed årets julfest med jobbet. Vågade inte åka med eftersom vi skulle till Kristianstad med buss plus att jag inte visste varför jag fått feber.

Febern har inte varit hög men hållt i sig hela helgen. Idag försöker jag jobba hemma några timmar, har lite texter som måste ses över och några broschyrer som ska uppdateras och skickas på remiss igen. Har inte kollat än om jag fortfarande har feber men får väl kolla det senare. Ska ändå jobba hemma i morgon även om jag är frisk. Fram till jul kommer jag jobba hemma tis, tors och fredag eftersom det borras och bankas så mycket på jobbet. Om det inte sker förändringar och någon opponerar sig... Detta är dock enligt överrenskommelse med min chef.

Bemi fick feber igår kväll, också ganska oväntat. Han är i och för sig förkyld men det är han väl alltid. I morse var vi dock med honom hos örondoktorn och han fick OK-stämpel i rumpan. Rören satt där de skulle i öronen och han fick godkänt på hörseltestet, det fick han ju inte i våras. Roger är hemma med mr B idag.

På fredag åker Benjamin och jag tåg till morfar i Älmhult. Det blir ett äventyr i sig för mr B. Hoppas han är snäll.... Kände att det var enklare att ta tåget med honom än att köra hela vägen upp själv. Tåget tar dessutom bara 1h 15 min medan det tar 2h att köra. På tåget kan jag dessutom ägna mig åt honom hela vägen. Får väl ladda med en rejäl godispåse, det är ju fredag :o)

Ullared och läkarprat

Roger och jag susade till Ullared idag. Miniman var hos sin faster och hade så skoj så han ville inte följa med oss hem när vi kom för att ta med han hem. Så han stannar där och äter kvällsmat så får vi se om han vill komma hem sen... Man känner sig verkligen uppskattad när det första han säger är NEJ, jag vill inte hem när han ser oss...



Ullared ja. Urk va mycket folk. Och ja, det blev dyrare än vad vi hade tänkt oss. Men så är en hel del julklappar fixade nu också. Alla Bemis är klara och vi hade tom idéer över som vi kunde skänka till släkten. Det är alltid svårt vad man ska önska till honom. Men morfar fick i uppdrag att hitta Spiderman lakan och farfar ska få kolla efter en morgonrock, saker som Bemi faktiskt själv önskar sig (han önskar sig allt med Spidermannen men mamma är inte så förtjust i sånt kommersiellt men kan sträcka mig till lakan och några strumpor och en tröja eller två). Av oss ska han få en minidator (My first computer) och ett par skridskor bland annat.



Jag fick köpt 2 vinterjackor och ett par överdragsbyxor. Sen hittade jag en soft shell jacka som jag får av Roger i julklapp. I klädväg blev det en jeanskjol och en bunte trosor. Spännande. Som vanligt hittade Roger mycket kläder. Men jag fick lite frispel på damavdelningen för där var sååååå mycket folk och jag klarade inte rikigt av det idag.



På vägen hem ringde M. Han har fått epikrisen från Lund och där utesluter de inte en operation till men de vill testa två mediciner till först innan det är aktuellt. De två medicinsorterna är dock inte kompatibla med graviditet så jag är väl inte så glad för att ta dem, mest för att jag inte vill stoppa i mig sånt och man känner sig hindrad av att äta sådan även om vi inte planerar fler barn just nu. Om det skulle bli operation i Lund kommer det bli under narkos.



M nojde sig dock inte med det utan han har kontaktat Karlskrona för en second opinion. Jag trodde inte de utförde denna operation men tydligen. Jag hänger inte med i svängarna utan flyter bara med nu känner jag. De i Karlskrona hade bett att få se mina EKG och journaler så M har skickat det till dem. Han har även pratat med dem i telefon (läkaren i Karlskrona har jobbat i Lund så jag gissar att M vet vem det är). Om det blir operation i Karlskrona blir det också under narkos för att jag ska kunna slappna av. Karlskrona har ju som bekant nästan inga köer så håll tummarna hårt!! M ville i alla fall inte byta medicin nu innan han fått besked från Karlskrona vad de tycker och säger. Nästa steg är väl i så fall att få klantarna i Lund att skriva på betalningsförbindelsen... (DYR operation).



M bekräftade också att denna medicinen är starkare än den jag ätit innan och därför är väl biverkningarna vad de är. Illamåendet är ganska störigt, klöks och mår illa stora delar av dagen (NEJ, jag är inte gravid). Jag kan inte maxa pulsen för medicinen trycker ner min puls, därav smärtan när jag anstränger mig för mycket. Men M förstod att jag mår skit. Och han var lika trevlig som vanligt.



Nu ringer min lille kille och säger att han vill komma hem. Så vi får väl hämta honom.

Vacker höstdag på Skånes djurpark

Vi hade bestämt oss för att åka till Skånes djurpark idag på vår lediga dag. Vi hade verkligen tur med vädret. Vi "mutade" Benjamin med att han skulle få rida, han ville egentligen stanna hemma sa han...




Här sitter vi vid grillplatsen och väntar på att korven ska bli varm. Solen sken och det var riktigt varmt.

Underbara höstfärger

Nämen, har jag fastnat på bild? Det hör inte till vanligheterna. Om ni tittar noga kan ni se min nya frisyr. Var och klippte mig igår.

Tränar balansgång

Det blir sånt härligt ljus i skogen på hösten.

Benjamin och pappa

Sötnöt

Hallå! Jag vill också ha mat. Sälen klappade rejält i vattnet för att göra skötaren uppmärksam på att han också var en aning hungrig.

Herr Storch

Ville bara meddela...

....att jag överlevde sprutan :o) Det kändes inte ens. Nu inväntar jag ev biverkningar...

I eftermiddag...

...ska jag ta första vaccinationen mot nya influensan H1N1. Önska mig lycka till! I morgon ska jag jobba hemma i alla fall, om i fall att jag blir lite dålig. Man kan ju få feber och bli öm i armen. Vi får väl se.

Sen vill jag må bra på torsdag igen för då är jag ledig. Om vädret tillåter ska vi åka till Skånes djurpark med Benjamin. På fredag ska vi ev till Ullared och på lördag är det 40-års fest.

Ev kommer det ske förändringar här på jobb. Som jag nämnt innan så borras och bankas det rätt rejält och det är inte uthärdligt och vi kan inte sköta vårt jobb som det är just nu. Igår kändes det som om man var hos tandläkaren hela dagen och fick alla tänderna uppborrade *mysigt*. Om det förslag som är lagt går igenom hos högste chefen kommer vi försöka hitta andra tillfälliga lokaler och de av oss som kan jobba hemifrån kan göra det.

Sjukgymnastbesök

Igår var jag på mitt första sjukgymnastbesök. En väldigt trevlig sjukgymnast. Vi pratade lite om min sjukdomshistoria, om mina förväntningar och på vad som är svårt för mig i dagsläget.

Sedan kände hon igenom min kropp, vilka muskler jag har problem med, vilken sida som är svagast och sedan gjorde vi lite funktionstester för att ha för framtida besök, för att se ev försämringar. Jag fick mig en rejäl genomgång, många av muskeltesterna går ju ut på att jag ska hålla emot när hon trycker för att se styrkan på muskeln. Positivt är att jag verkar ha starka ryggmuskler :o) Det var nog min starkaste muskelgrupp. Skuldergördeln med axlarna är försvagad, rumpmusklerna :o) och magmusklerna likaså. Jag är instabil i höften/musklerna i höften. Sedan är det inte själva lårmusklen, som jag har trott innan, som är det stora problemet utan det är höftböjarmuskeln. Det är därför jag snavar så lätt på ojämn mark, i trappor och liknande.

När det gällde funktionstesterna så har jag svårt med balansen och är där lite stadigare i vänster ben. Trappor är ett annat problemområde för mig då det har både med höftböjarmuskeln och balansen att göra. Positivt på funktionstesterna var när hon sa: Du går väldigt snabbt! :o) Det brukar Roger också säga till mig.

Jag fick lite övningar av henne som jag kan göra hemma. Gäller bara att komma ihåg dem! Sedan ska hon kolla med läkare M om det finns några begränsningar just nu pga hjärtat och medicineringen. Jag känner ju att det tar emot när jag anstränger mig, precis som om hjärtat inte kan maxa. När jag går snabbt till bussen får jag tryck över bröstet och det gör ont. Likaså om jag bär Bemi från vardagsrummet till hans rum. Och det har kommit sedan jag började med nya medicinen.

Om M säger ok till träning och specificerar om det är något vi ska tänka på så är vattengympa och cykling på gym (vanlig cykling är inte så bra eftersom jag har problem med balansen och känner oäskerhet när det gäller att få fart, börja cykla) två bra träningsformer för mig. Samt promenader så klart. Jag kan ju gå fort :o) Och som sjukgymnasten sa, jag sitter ju på guldgruvan här på jobb. I källaren i min ingång har vi ett gym och jag tror att där är träningscykel. I ingången bredvid kör sjukhusets personalgrupp vattengympa, vi brukar få vara med på deras träningspass och det brukar vara BILLIGT.

Jag mailade M i onsdags igen för att "påminna" om att jag inte mår bra, att medicinen inte funkar. Men han har inte återkommit ännu. Han har kanske mycket nu men jag hoppas verkligen att han hör av sig snart för det funkar inte så bra.

Nästa vecka ska jag vaccineras i alla fall. Som tur var på tisdag så jag hinner bli lite krasslig och sedan repa mig tills vi ska till Ullared på fredagen och sedan är det ju 40-års fest nästa lördag.

Benjamin är gosego som vanligt. Charmig till tusen och vet om det :o) Han snackar och snackar och det är långa haranger. Han ser fram emot att det är fredag idag för då får man äta godis och sa i morse att han behöver sina pengar från banken i morgon för han ska handla "bållar och kizz" (ostbollar och chips). Jag förklarade att mamma och pappa har pengar till gottis :o)

"Jag är med och tävlar hos Elin – Ett hus till oss, om ett VALFRITT smycke hos Creative Lounge Webshop! Ta chansen och tävla du med!”

Väntar....

...på att M ska ringa. Men jag inser, jag är inte huvudprioritet när han varit ledig en vecka. Men ego som man är så väntar jag otåligt. Mår blä, har haft en pissnatt. Igår kväll när jag la mig var varannat hjärtslag ett extraslag och jag mådde därefter. Skulle vilja hem och bara lägga mig i soffan och sova, glömma allt. Vill inte alls vara på jobbet men jag har inget val. Jag kommer dock gå hem om en timme ca. Orkar inte jobba full dag.

Jag tog några bilder i lördags när Bemi och jag var ute och blåste såpbubblor och cyklade en runda. De kommer så småning om. Inga mästerbilder. Men bilder som dokumenterar.

Jag hade Me & I-party igår. Skulle inte köpa något till mig hade jag bestämt, där var inget som lockade. Men som vanligt, när jag ser deras kläder live ändras det. Det blev en cerise tunika som såg så fin och skön ut. Lite dyr men jag tycker jag är värd det just nu. Det blev även 2 tröjor till Bemi, den ena limegrön med bruna detaljer och vita moln i plysch och en vanlig långärmad tröja som han själv såg och ville ha, turkos med svarta brandbilar. Eftersom jag var värdinna fick jag även välja två gåvor, det blev en tröja med fotbollar på och ett förkläde som Bemi kan ha när vi bakar.

Denna tröjan till Bemi.

Och denna...

Och denna till mig. Inte riktigt den färgskalan jag brukar ha men den är ju så läcker. Och tyget så mjukt.

Bilder lånade från www.meandi.se

Nu kommer några foto

Kom ju på att jag hade lite bilder i vår reservkamera. Här kommer de:

Benjamin fick en lego traktor av Paul idag som tack för att jag virkade en giraff till lille Max (Pauls son).


Förra fredagen fick Benjamin en duplo sopbil eftersom han hade 10 guldstjärnor på sitt duktighetsschema. Den var väldigt omtyckt.

Här är en bild tagen strax efter att han hade slagit sig i pannan för 2 veckor sedan och fick bli limmad.

Här är en bild där han bara är sååååå söt.

Foton

Uuuuuu, jag ser att det är verkligen hög tid att jag tar lite nya bilder och lägger ut i bloggen. Jag har ju inte ens lagt ut bilder på mina små virkade djur ju. Ännu mindre bilder på Bemi. Men så är det väl ett tecken på att vardagen är lite kämpig just nu. Men ska försöka ta lite bilder i helgen, inte för bloggens skull utan för egen skull. Vill ju ha lite kontinuitet på bilderna av Bemi.

Levererat djur nummer 2

Nu har jag precis levererat virkat djur nr 2 till en ny ägare, eller nya ägarens pappa snarare. Lille Max ska nu ta hand om en blå, turkos, brun-randig giraff som jag skapat. Det är så himla skoj att andra uppskattar det man gör. Jag började virka för att jag ville göra en giraff till Bemi. Men när jag väl börjar med något nytt pyssel kan jag ju inte hålla mig med att göra EN, det är ju så skoj med pyssel i alla dess former och färger så jag måste massproducera. Då är det ju tur att andra tycker om det jag gör. Snart har jag ju underlag till att stå på en riktig marknad med smycken, hemmagjorda kort och virkade gosedjur. :o) Får kanske fundera på det... Ska bara hinna pyssla också. Fördelen med virkningen är ju att jag kan göra det lite varstans, jag är inte låst vid mitt pysselbord och det är enkelt att ta med sig några garnnystan om vi ska bort (eller råkar ligga på sjukhus...).

Jag bara längtar tills Bemi är ännu lite större så vi kan göra ännu mer pyssel tillsammans hemma. Jag tror förresten att jag har en idé om ett pyssel vi kan göra redan nu.... Kanske kan tom mina akrylfärger funka till det så jag slipper handla nya lackfärger som jag tror mamma använde till detta pyssel.... Får nog testa först innan jag introducerar Bemi i pysslet.

Arv
Jag vet var jag har mitt intresse för pyssel ifrån. Jag har inte bara ärvt negativa saker från min mamma (muskelsjukdomen). Det är nog snarare övervägande positiva saker jag ärvt från henne. Min mamma var otroligt duktig på att laga mat, det var så enkelt för henne verkade det som. Som jag minns det var hon även duktig på att låta oss barn vara delaktiga i köket på ett naturligt sätt. Jag var inte gammal när jag lärde mig mitt första recept utantill, receptet på Hedvigsoppa (som jag ätit till lunch denna veckan). Varje gång jag var hemma och var sjuk från skolan ville jag hjälpa mamma och laga Hedvigsoppa till dagbarnen och då lagade jag den oftast helt själv.

Min mamma var en RIKTIG bullmamma. Hon bakade mycket bröd och bullar. Vi hade alltid fullt i frysen. Det var kanelbullar, kanelkaka, köttfärsbröd, matbröd och bullar och jag vet inte allt som alltid fanns i vår frys, redo att tas fram för hungriga barn efter skolan. Så även hennes passion för bakning tycks jag ha ärvt, eller vad säger ni?! :o) Hon verkade aldrig irriterad när vi var med i köket och bakade. Nu när jag själv är mamma och försöker låta Bemi vara med när jag bakar inser jag ju att det är inte det enklaste i världen att baka med barn. Men aldrig att det märktes på mamma. Men helt ärligt, jag kan inte minnas att mamma någonsin var irriterad på oss men jag har säkert glömt. Eller vad säger du pappa?

Och min mamma var en riktig pysselmamma. Hon jobbade som dagbarnvårdare och hittade alltid på så skoj saker med dagbarnen. Konstigt att man ibland inte ville gå till skolan? Det var ju roligare att vara hemma och pyssla med mamma. Mamma pysslade mycket själv också, sydde mycket kläder till sig själv och till mig, vävde, broderade, virkade och stickade. Hade hon levt idag är jag säker på att scrapbooking och att göra kort hade varit något för henne.

Tyvärr har jag glömt mycket av det pyssel som mamma gjorde dels med oss barn när vi var små och dels med dagbarnen. Men ett pyssel kommer jag ihåg och det är det som jag nu tror att Bemi är stor nog att klara av. Måste dock inhandla en grej först, resten har vi nog hemma.

Den jag är
Jag har på senaste tiden refklekterat mycket över vad det är som gör att man blir den man är. Vad menar jag? Jo, jag har aldrig gillat idrott, springa och sånt. Visst, lekar i förskolan var skoj och spökboll och sånt på gympan. Men inte sen när det blev mer tävlingsinriktat. Och alla idrotter som jag testade på fritiden, inte en enda tyckte jag var särskilt skoj och jag var aldrig bra på något. Jo, simningen var skoj och jag tyckte jag klarade den ganska bra. Jag har hela tiden trott att det var mitt "fel" att jag inte var mer intresserad eller bättre på det, att jag inte ansträngde mig tillräckligt. Men jag har nu förstått att det kan ha varit min muskelsjukdom som redan då satte begränsningar för mig. Kanske är det muskelsjukdomen som har gjort att jag tycker bättre om stillsamma aktiviteter som pärlor, rita, måla, skriva, läsa en bok och sånt. Det är sånt jag minns från min barndom, att jag gillade att göra. Där krävs ingen muskelstyrka.

Om man ser det så hade det varit skönt att veta att det var inte jag som var "lat" och därför inte var bra på idrott, jag hade kanske inte förutsättningarna. Så mycket ångest det kanske hade sparat mig. Men samtidigt hade jag inte velat veta det jag vet idag, att jag har en livslång muskelsjukdom som inte kan botas och inte bli bättre när den väl startat. Det är kanske samhället som borde bli bättre på att inse att alla barn är inte idrottsbarn och mina föräldrar har heller aldrig tvingat mig. De insåg nog att det inte var min grej. Men synd att inte lärare i skolan kunde inse det. Och då är det lärare på högstadiet och gymnasiet jag menar som inte hade den insikten. (Ingen kritik mot lärare i allmänhet älskling!) Det var ju först då allt blev så tävlingsinriktat och man skulle klara av vissa saker, springa 4 km på en viss tid, hoppa en viss höjd i höjdhopp och en viss längd i längdhopp m.m. Målet med skolidrotten måste ju vara att barn ska röra på sig och det fanns ju saker som jag klarade av - badminton, basket och innebandy tex.

Det blev ett väldigt blandat inlägg det här. Men så är livet just nu. Väldigt blandat. Lite trots här, lite sura miner där, lite hjärtrusningar här och lite extraslag där. Lite trötthet här, lite uppgivenhet där. Mitt i det har jag världens goaste, mjukaste, sötaste och charmigaste son med de mest spjuveraktiga ögonen. Jag har också världens goaste sambo som stöttar, peppar och finns där för mig. Idag har han hemlig fredagsfika på gång. Han VET att Hanna älskar fika. Och just fredagsfika är något av det bästa, då börjar helgen.

Sen väntar fredagsmys för Bemi och mig. Pappa puh ska på hockey. Det har börjat bli en fredagsvana så det kommer nog kännas konstigt för honom nästa fredag när han ska vara hemma och mysa med oss och äta ostbollar och titta på Idol ;o)

Inget vidare

Vill ni inte läsa ett "tyck-synd-om-mig"-inlägg så sluta läsa nu!

Jag mår inget vidare. Jag har nog mer extraslag just nu än jag hade innan operationen. Vad det sedan beror på vet jag inte. Men medicinen hjälper INTE. Och denna skulle vara den bästa av denna nya sorten (kalium eller kalciumblockerare tidigare tog jag betablockerare). Vad ger det då för alternativ?

I förra veckan märkte jag en skillnad gentemot min gamla medicin, jag kände mig inte lika trött på kvällarna. Men om det berodde på att jag höll mig sysselsatt med att virka så att jag inte skulle somna eller om den nya medicinen faktiskt inte gör mig så trött vet jag inte. Igår slog dock tröttheten till igen och jag kände det "långt innan". Varnade Roger att jag lär somna i soffan och japp! Jag somnade fast jag satt och virkade :o( Kroppen kändes helt slut.

Nu när jag är tillbaka på jobb frågar ju en del vad som hänt och allt bubblar upp till ytan igen och jag blir så där arg igen. Känner mig så illa behandlad. Det stora hela handlar om pengar. Ablationen som jag "skulle" gjort är en jättedyr behandling/operation. Därför säger Socialstyrelsen att läkare bara ska utföra en sådan och sedan är det bra med det. Men de utförde aldrig någon ablation på mig, de brände aldrig. Visst, de förde upp en kateter i hjärtat på mig och försökte hitta fram till stället som orsakar extraslagen men de utförde aldrig själva ablationen (=bränningen av nerven som orsakar extraslag). Och som min goa, underbara läkare (som dock har haft mage att ta semester denna veckan när jag behöver honom *ler*) sa måste man se till varje enskild patient och dennes livssituation och vardag.

Idag är det onsdag och jag är trött som om det är fredag. Jag vet verkligen inte om jag orkar jobba hela veckan, eller om jag ens kan. Sedan underlättar det inte att det är värsta byggkaoset här på jobb fortfarande. De väsnas något kopiöst och håller sig inte till de "regler" som de själva satt upp, dvs att enstaka borrningar på förmiddagarna och större och jobbigare/mer högljudda arbeten på eftermiddagarna. Igår var det sådant oväsen här så att ett möte i min korridor fick avbrytas för de kunde inte höra vad de sa. Det pågår arbete på plan ett och plan tre (vi sitter på plan fem), de bygger om på sidan av huset och på baksidan av huset, utomhus. Ni kan ju själva gissa hur det låter när alla arbetare är igång samtidigt?! Det ser ut som en byggarbetsplats och där ska vi försöka snirkla oss in. Byggarbetarna är oförskämda och otrevliga och verkar inte alls medvetna om att det faktiskt sitter folk och arbetar i detta huset.

Blä, blä, blä!

En rolig sak är dock att jag fått in en hel del beställningar på mina små virkade djur. Första kossan är levererad och på fredag levererar jag första giraffen. Paul, vars son Max ska ha den, kommer hit till jobb och hämtar den. Han är ändå i Malmö då. Paul och jag gick på högstadiet tillsammans och har stött på varandra en del genom åren. Det visade sig bla vara Paul som var supporttekniker på den Mac jag hade när jag jobbade på Folktandvården. Nu har jag 5 djur till som är beställda. Ska bara slutföra elefanten där hemma först tror jag om inte Nettan, som jag brukar köpa pärlor hos, återkommer med vilka färger och djur hennes systerdöttrar vill ha nu i dagarna. Då lägger jag nog elefanten åt sidan och tar beställningen först.

Nu ska jag försöka göra lite nytta här...

Just det, glömde säga att Bemi fick första sprutan mot H1N1 (nöffnöff-sjukan) igår. Han var en riktig kämpe! Det var lång kö när vi kom dit men han väntade tålmodigt och var så snäll så. Klart att han grät när han fick sprutan men det gick snabbt över när han fick ett klistermärke och en clementin.

Ang hans sår i pannan, det kommer med all säkerhet att bli ett ärr. Såret var så pass djupt, minst 1 cm djupt, så det var oundvikligt att det skulle bli ett ärr. Stackars min lille kille! Vi har fått hudfärgade strips som vi ska sätta på för att skydda mot solen. Nu är det ju inte direkt sol ute så vi kan nog vänta lite med dem.

Virka en elefant

Denna söta elefant kan man hitta mönstret till här.
Jag har några beställningar att göra på giraffer och kossor men den som står näst på tur måste kolla med barnen vad de vill ha för något djur och vilka färger så när jag blir klar med Benjamins kanin i kväll ska jag ge mig på en sådan här elefant tror jag. Måste nog beställa hem några säkerhetsögon också. Roligt att variera med virkade ögon och sådana här som på bilden. Riktigt söt är den. Det blir nog en turkos och lime för min del.

Jag är på jobbet idag men ska snart gå hem. Ska till VC med Benjamin och visa upp ärret/såret i pannan där de limmade honom. Det ser tyvärr inte ut att läka så snyggt :o(

Jag mår så där. Jättemycket extraslag och hjärtklappning. Kunde inte stiga upp igår när jag vaknade för jag var så yr av alla extraslag. Som tur var sov Benjamin riktigt länge igår (vaknade 9.20!!!). Har mailat M men han är ledig denna veckan :o( Känns inte som om medicinen funkar så bra. Om det sedan är en justering eller vad vet jag inte. Känns blä i alla fall :o(

Sjukskriven

Fick jättefina blommor med bud igår från 2 kompisfamiljer. Totalt oväntat.
Blev verkligen jätteglad.

Jag har varit sjukskriven hela denna veckan men ska väl troligtvis försöka jobba nästa vecka. Medicinen verkar funka emellanåt men så tossar hjärtat loss och jag har jättemycket extraslag. Värst är det på morgonen när jag vaknar. Jag kan inte somna om om jag vaknar efter 4 då hjärtat slår så oregelbundet och jag mår bara illa. Förra helgen gick jag tom upp före Benjamin och satte mig i det tysta vardagsrummet och virkade. En timme senare kom Benjamin upp.

Har i alla fall slutat gråta och det är väl bra... Eller ja, så länge jag inte tänker på förra torsdagen så är det ok. Usch!

Har pratat med Mattias som ska försöka få tag på Mr Gud och få hans objektiva beskrivning av vad som hände. Sedan skulle M ringa tillbaka till mig. Men Mr Gud är tydligen svår att få tag på enligt M. Förvånar mig inte.

Nu ska jag återvända till soffan och vila en stund.

Den bäste bland de bästa

Jag säger bara Mattias!! Ni som följt min blogg vet att min kardiolog i Malmö heter Mattias och han är en av få läkare som jag har tilltro till. Ännu en gång har han bevisat att han är värd all den beröm som jag ger honom och han har bevisat ännu en gång att ett av hans ledord är empati. Måtte han aldrig förändras!!!

Via telefon igår kväll dikterade jag ett mail som Roger skrev till Mattias. Jag berättade om upplevelserna av läkaren och ablationen (något som Mattias hade bett mig göra). Jag skrev att jag ville och behövde en pratstund med honom och skrev att jag vet inte om jag kan jobba nästa vecka.

Mattias skulle jobba natt idag visade det sig och han måste i stort sett ha ringt direkt när han gick på sitt pass. Han bekräftade många av de tankar som jag hade, bland annat att de inte följt de rekommendationer som han hade skrivit inför ablationen. Han hade skrivit att mina extraslag kommer i vila och när jag är avslappnad. I stället börjar de ablationen med att ge mig adrenalin och att gasa mitt hjärta upp till en puls på 200 (bara det var ganska hemskt och de gjorde det inte bara en eller två gånger). Först senare gav de mig stesolid som är lugnande, mao helt tvärt emot vad Mattias hade skrivit i remissen. Då hade de redan stressat upp hela min kropp, i och med att det är en ganska obehaglig upplevelse i sig, vilket kan vara anledningen till att stesolidet inte funkade som de önskade.

Sedan var Mr Guds beteende gentemot mig helt fel. Hans frustration över dyrbar ablationstid som gick till "spillo" ska absolut inte gå ut över mig och han skulle inte visa det för mig. Att Mr Gud sedan har en brist på empati, ja det kunde Mattias bara bekräfta. Men han trodde att Mr Gud hade dessutom haft en dålig dag för det lät som om han varit extremt hård och uttalat sig onödigt dumt.

Om jag fortfarande mår så här dåligt på måndag hjälper Mattias mig med en sjukskrivning. Han förstår att jag mår väldigt dåligt och känner mig knäckt.

Kan man ha en bättre läkare eller kan man? Jag önskar att det var han som hade gjort ablationen för han hade säkert lyckats eftersom han känner mig och vet hur mitt hjärta funkar. Bara att ha honom i salen hade säkert gjort att jag kunnat slappna av. Återigen vill jag bara ge honom en stor kram! Och han fick mig att se lite, lite ljus i tunneln. Och bekräftade återigen att jag har haft sådan tur som stötte på honom den där första kvällen när hela cirkusen startade och att han sedan blev "min" läkare. Jag tackar min lyckliga stjärna för det!

Jag vet en sak till som kanske kan få mig att må bättre och få lite framtidshopp men det behåller jag för mig själv, för det finns en massa om.

Nedtryckt i skorna....

...avsågad längs med fotknölarna....ingenting värd....lögnare...vekling....gnällfia....simulant...

Så fick Mr Gud (överläkaren i Lund) mig att känna efter den misslyckade operation. Han kunde lika gärna bränt hål i hela hjärtat och lämnat mig där på bordet för att dö, det hade igår känts mer barmhertigt. Han släckte allt ljus och fick mig att totalt tappa livsgnistan. Jag var ärligt talat redo att ta livet av mig när han sa att jag förmodligen inte får en chans till en ablation till.

Hur 13 000 extraslag per dag för en månad sedan kan försvinna kan jag inte förstå, för enligt läkaren som snittade mig i ljumsken hade jag inga extraslag trots diverse mediciner som de pumpade i mig. En timme gav han mig innan han gav upp. Om jag mot förmodan får chansen till en ablation till ställs jag sist i kön och får då vänta ett år till men troligtvis blir det ingen mer ablation. "Det är ju inget livshotande tillstånd du har, extraslagen är ju ofarliga" Det är inte HAN som lever med det varje dag, det är min livskvalitet som är kraftigt påverkad.

Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu och har väldigt svårt för att se ljust på framtiden. Allt känns nattsvart och jag har svårt att hitta motivationen till något...

Jag ska börja med en ny medicin som har trevliga biverkningar som kan göra mitt liv ännu svårare om jag drabbas av dem.

Är hemma nu och ska försöka sova en stund. Jag hoppas jag kommer finna någon form av gnista när jag träffar Benjamin...

Min lilla otursfågel

Mitt lilla hjärta ramlade i morse på dagis och slog sig så pass illa så att de fick ringa efter mig. Det hade blivit ett ganska djupt jack vid näsroten så vi körde till vårdcentralen och där limmade de jacket. Mamma, som är lite känslig för blod, blev nästan patient hon också. Jag blev lite vit i huvudet och började kallsvettas när sköterskorna pratade lite för ingående om vad de skulle göra med min lilla pluttesnutt och hans sår. Sedan var de nästan mer nojiga över mig, att jag skulle svimma. Men jag red ut stormen och klarade även den pärsen och det gjorde min lille hjälte också. Han visade dock prov på sina röstresurser när de limmade såret. Kanske inte så mycket för att det gjorde ont utan för att vi fick hålla fast hans huvud för att limmet inte skulle råka komma in i ögat (jacket är nära ögat).

Pappa Puh fick komma hem och assistera eftersom jag helst ska ta det lugnt nu när jag är utan hjärtmedicin och för att återfå krafter efter min förkylning och bekämpa den envisa hostan jag dras med. Bemi Bus är nästan som vanligt och har svårt att förstå att han ska ta det lugnt så det kan läka. Det slutade liksom inte blöda och ju mer aktiv han är desto mer blöder det ju. Men sen sov han middag en stund och nu verkar det ha hunnit levra sig.

I morgon åker jag som sagt in på sjukhuset så det kommer inte vara så mycket aktivitet på bloggen de närmsta dagarna. Flera dagar utan dator, hur ska jag klara mig? Vi hörs och ses när jag fått mitt hjärta fixat.

Sicka gulliga små krukor

Kolla, är det inte så att man smälter? Så underbart söta små krukgubbar. Den limefärgade och den turkosa hade definitivt piggat upp mig inför operationen på torsdag. Man kan vinna dem i en tävling hos Living like Linda. Här hittar ni tävlingen.

Om en vecka...

....så här dags hoppas jag vara opererad och klar. Och att allt gått bra så klart. Äntligen är det dags. Sedan återstår det att se om jag blir en energisk terrier som Roger tror att jag kommer bli...

Öroninflammation

Vi trodde det skulle vara lugnare med öroninflammationerna för Bemis del nu när han fått rör. I fredags fick jag dock hämta hem honom från dagis för han hade feber. I lördags såg jag att det hade runnit från hans ena öra - ett tecken på öroninflammation. När han skulle sova middag gav vi honom örondropparna enligt de instruktioner vi fick på sjukhuset. När han sedan vaknade var han helt otröstlig och en aning förvirrad. Han kändes varm men det gick inte att ta tempen på honom eftersom han verkade ha mer ont när han låg ner.

Det var bara till att åka ner till jourläkaren i Trelleborg och vi kom in ganska snabbt. Jodå, jätterött, irriterat och kladdigt i örat. Penicillin i fem dagar. Bemi var så artig så när han var klar hos doktorn sa han "tack så mycket" :o)

Nu förstod vi också varför vi har tyckt att Bemi inte har lyssnat på oss, varför han har varit så uppspelt och "jobbig". Han har förmodligen inte hört ordentligt på några dagar. Han har varit precis som han var innan han blev opererad.

Igår vaknade jag och var seg i huvudet och hade ont i halsen. Jodå, Bemis förkylning hade landat hos mig också. Så vi är hemma idag. Jag måste ju verkligen bli frisk till nästa vecka. Risken är om jag fortfarande är förkyld att jag inte blir opererad :o( Det stod uttryckligen på papprena att man skulle ringa in om man var förkyld. Vill inte riskera det! Har väntat vad jag ska.

Så, idag tar Bemi och jag det lugnt. Vi leker matsakerna, tittar på Pippi och det blir nog en tur med bilarna och garaget också. Håller vädret i sig och är fint i eftermiddag ska vi gå en runda.

Förberedelser

Ja, det känns som det är en del att förbereda inför min operation. Jag ringde idag och kollade vad som händer dagen innan operationen, den dagen jag läggs in. Först är det blodprovstagning, ekg, ultraljud av hjärtat, röntgen av hjärta och lungor och så ska man prata med doktorn. Jag frågade om jag kommer ligga kopplad mot EKG och därmed vara låst till avdelningen men nä, är EKGt tillfredsställande skulle det inte behövas. Roger och jag funderade på att äta kvällsmat ute på stan nämligen. Nova kanske? Så får jag träffa Bemi Bus på kvällen också.

Detär än så länge inga restriktioner heller på att få besök på avdelningen men det kan ju ändra sig. Jag läste nämligen om ett sjukhus i Skåne som inte tillät anhöriga att vänta under operationen, inga besökare alls. Fick lite kalla fötter. Man känner sig ju rätt ensam och utsatt på sjukhuset och jag vill gärna att Roger är där innan op och efter. Det är ju trots allt en hjärtoperation. Det kan ju gå snett.

Bemi ska vara hos faster Sussi på operationsdagen för att det inte ska finnas någon tid att passa, när han måste hämtas. Jag vet ju inte hur dags på dagen jag kommer opereras eller hur lång tid operationen kommer att ta. Sen opereras jag på torsdagen och på fredagen är det hockey. Jag vet inte om jag kommit hem tills dess så vi måste gardera oss med barnvakt till Bemi på fredagkväll. Jag trodde att farmor kunde passa honom men jag undrar om hon inte jobbar den helgen. Så det beror på om hon jobbar kväll på fredagen eller inte. Men brist på barnvakt har vi sällan. Det löser sig alltid. Jag vet ju att min goa pappa kommer ner om det krisar.

Vad ska jag sysselsätta mig med på sjukhuset då? Jag kan ju inte bara ligga i en sjukhussäng, det vet ju alla som känner mig. Jag kom ju på att det är ett ypperligt tillfälle för mig att virka :o) Så jag ska ta med mig mina garner och virka lite små giraffer och kossor. Giraff nummer 1 är snart klar. Kanske ska ta med en bok och mina pennor till färgläggning också om jag får ont i handen av allt virkande. Jag vet ju som sagt inte hur länge jag får ligga inne. Det stod 2-3 dagar.

Vit, vit penna

Som scrappare är man alltid på jakt efter en bra vit penna att skriva på svart papper med. Det är en så snygg effekt att skriva/rita med vitt. Nu finns det en chans att vinna en sådan perfekt penna och jag vill så klart ha chansen så jag tipsar om blogcandyt här. Klicka här för att komma till utlottningen.

Operation

Nu, äntligen har jag fått operationstid. Den 30 september läggs jag in på sjukhuset i Lund. Den 1 oktober räknar de med att operera. Vad som händer mer än blodprovstagning den 30 sept vet jag inte. Tänkte fråga om det i morgon när jag ringer och berkräftar att jag fått kallelsen.

Jag är både glad att få det gjort och skitnervös.

Lite nya bilder

Det känns som om det var ett tag sedan jag visade några bilder på Bemi-bus. Och när jag tittade i fotoarkivet var det inga tagna i september. Det fick jag ju råda bot på och ta lite nya bilder på min busunge. Han är ju stora killen nu, det känns som om han har skjutit i höjden nu i sommar och blivit så lång. Eller rättare sagt, äntligen vuxit ikapp de andra barnen på dagis.

Benjamin och Hugo myser.



Benjamin ringer till morfar.

Sötis poserar

Leker med sina klossar.

Skrattattack på golvet :o)

Virkning

Jag har börjat med en ny hobby - virkning. Har sett små söta amigurumi-figurer på diverse bloggar och blev sugen på att testa att själv virka en giraff. Se Tessies blogg. Och jag förbannade virkningen i tisdags, jag fick inte till det. Roger testade tom om han kunde lösa virkningsgåtan men nä. Igår lyckades jag hitta en instruktionsvideo och såg att jag virkat *host* fel sorts maskor. Så igår kväll lyckades jag och jag ville aldrig sluta virka. Det är SÅÅÅ skoj nu när jag knäckt koden.

Det kommer nog ta några dagar i alla fall innan min lilla giraff i naturtrogna färger är klar. Jag ska dock virka en som liknar Tessies sedan också. Och så ska jag försöka mig på en kossa också...

Så nu vet ni vad jag gör om kvällarna där hemma. Borde pyssla lite kort som jag kan sälja men jag hoppas hinna några i morgon eftermiddag kanske. Jag tror att jag har ett 20-tal kort i alla fall... Räcker det Jenny?!

Och när jag pratar om Jenny vill jag säga hipp, hipp HURRA för Jenny idag som fyller *host* år. (Man ska aldrig avslöja en dams ålder :o)) Bemi ser fram emot att komma och röja hos er på lördag.

Det är segt på jobbet denna veckan. Jag är seg och jobbet är segt, dålig kombo. Hjärtat spökar och idag har jag ont men orkar inte gå till doktorn med det. Känns inte lönt, de ska ju snart (förhoppningsvis) fixa det. Varje dag när jag kommer hem hoppas jag hitta kallelsen till operationen i lådan. Men inget än.

Projekt viktminskning går väl så där. Svårt när man inte är på topp. Men jag håller mig till mina soppor på lunchen och försöker hålla mig borta från onyttigheter i veckan. Igår var det tufft. Hade världens huvudvärk hela dagen och var sugen på en stor onyttig kanelbulle. Men lyckades mota bort suget och stå emot. Tur jag inte hade några hemma i frysen (det ska ju vara en sådan med kokos och vanilj, hade bara vanliga med kanel hemma). Men, jag har gått ner i vikt i alla fall. Inte så mycket som jag hade hoppats men allt ner är positivt.

Roger tror att jag kommer bli lika energisk som en terrier när jag är opererad, kanske som pappas hund Oscar (studsboll). Nja, kanske inte men mer ork i alla fall att gå långa promenader.

Vem kan motstå choklad?

Jag är ju ett chokladmonster utan dess like. När jag surfade runt och läste nyheterna på Expressen idag såg jag detta erbjudande. Det var inget köptvång efter första paketet så ja, jag skickade iväg en liten beställning. Jag kommer direkt när jag får det att gå ur medlemsskapet så klart. Men vem tackar nej till ett billigt erbjudande om choklad? :o)

Sedan sägs det ju att choklad är bra för hjärtat så det kör jag på :o)

26 707

Så många extraslag (VES) hade jag på 48 timmar. Min goa läkare (M) ringde idag och berättade vad EKGt hade visat. Av totalt 245 000 hjärtslag var alltså 26 707 extraslag. Det blir:

• 13 000 VES/dygn
• 556 VES/timme
• 9 VES/minut

Och då har jag ju inte extraslag varje minut eller varje timme. Utan mer koncentrerat till kvällar och nätter. Jag frågade M om det var mycket, han skrattade till lite och sa att ja, det är mycket extraslag. Fattar ni hur SKÖNT det är att få det bekräftat?! Det är inte bara i mitt huvud det sitter, att jag upplever att jag har mycket extraslag, de ÄR faktiskt där. Tacka 17 att jag mått kasst i över 2 år. Kanske kan det också förklara att jag är så trött jämnt och ständigt? Roger skämtade när jag berättade om antalet extraslag att jag kanske blir som duracellkaninen Benjamin sedan så han får binda fast mig *garv*.

Extraslagen kommer dessutom från ett och samma ställe i hjärtat, bara 41 av dem diffade och kom från ett annat ställe men det sa M att det var felregistrerat. Vad innebär då det undrar ni, att de kommer från samma ställe? Jo, det visar på var i hjärtat läkaren ska gå in och bränna och visar på att det är en extraledning som stör i hjärtat.

Så, läkaren i Lund som ville ha in dessa uppgifter har fått papprena så att han har dem i dag. Plnanen står kvar att jag ska opereras i slutet av september, enligt vad M hörde sist. Men vem vet, läkaren i Lund (O) kanske prioriterar om när han ser detta?! Håll tummarna för mig i alla fall, att det faktiskt blir av nu i september, att ingen strejk eller annat kommer ivägen. Jag vill bara ha det gjort!

M ville att jag skulle ringa eller maila direkt när det är över och när jag vet om det funkat (det kommer jag veta direkt!). Och tro mig, M kommer få besked, i form av chokladask/blommor och kort. Han är den bästa läkaren som finns och jag är lite besviken och ledsen att inte han ska/kan utföra operationen för då hade jag varit helt trygg och lugn.

Nu räknar jag veckorna och dagarna!

Gratis fotobok

Jag ÄLSKAR fotoböcker och tycker de är så himla fina. Jag har länge planerat att göra en om Benjamin och skulle vilja göra årsböcker varje år för att man enkelt ska kunna få en överblick.

Jag har gjort en fotobok till pappa när han fyllde 60 år, med bilder på alla tre barnbarnen. Den blev himla fin och jag tror den blev uppskattad.

Nu har jag chansen att kunna göra en till mig själv också. Fujidirekt har nämligen en kampanj/ett erbjudande just nu till oss som har en blogg. Läs mer här: http://www.fujidirekt.se/blogga/

Kanske kan äntligen den där fotoboken bli av? Jag har ju testat Fujidirekts foton innan och vet att de har bra kvalitet så jag tror nog att fotoböckerna har samma kvalitet.

Men frågan är, ska jag börja göra en fotobok om Benjamins första år? Eller ska jag göra en över i år? Jag har ju scrappat hans första år men om jag har som projekt att göra en årsbok för varje år kanske jag ska börja från början? Vad tycker ni? Samtidigt lockar ju årets foton lite också...

Datorstrul - what else is new?

Sedan vi fick våra nya datorer på jobb har det inte varit annat än strul med min. Förra tisdagen slutade mitt viktigaste program att fungera. Plötsligt vill programmet att jag ska knappa in serienummer men något sådant har ju inte jag utan det sitter de med på licensavdelningen. Nåja, tänker ni. Det ska väl inte vara så svårt för dem att knappa in det? Tydligen. Idag är det över en vecka sedan problemet uppstod och jag har fortfarande inte ett fungerande InDesign på min dator. Ni som kan layout och vet hur en informatör arbetar - ni inser att detta är katastrof för mig. Jag gör allt utom att svara på mail i det programmet. Mao jag kan inte utföra mitt jobb och har inte kunnat så på en vecka.

Igår fick jag tag på IT-avdelningen och de försökte sig på att knappa in ett serienummer (eller två) men så lätt var det inte. Ärendet är nu överlämnat till en tekniker. I min första anmälan påtalade jag vikten av att få rätt på detta program och gjorde även så igår men inte har det hänt något för det...

De ska dessutom installer Illustrator, de fixade inte att installera det när jag fick den nya datorn så det har jag varit utan sedan i juni...

Inte nog med det. I morse la en av USB-portarna på min dockningsstation av. Dataprylarna är nya, fick dem i juni och de börjar redan gå sönder... Som tur var har jag myglat till mig en USB-hubb från servicelaget när jag jobbade i Lund så jag hade resever.

Sedan funkar inte min uppkoppling när jag jobbar hemifrån. Jag kommer åt mailen och var teamgemensamma katalog men jag kommer inte åt min egen katalog där jag har nästan alla mina dokument. Vi (mitt jobb) betalar dyrt för att jag ska kunna jobba hemifrån och så strular tekniken. Varför ska vi då betala?

Idag ska min neurolog ringa mig någon gång mellan kl 14-16. Har några viktiga frågor att diskutera med honom. Med min tur ringer han väl mig precis när jag är på bussen. Kul att sitta där och dra personliga och privata frågor... NOT.

48 timmar uppkopplade - check

Ja, så kan jag bocka av mitt 48-timmars EKG nu. Plockade av elektroderna och sladdarna igår. Ska lämna in dosan i morgon så får jag se om jag får någon återkoppling. Där bör vara en del extraslag registrerade om man säger så... Där var ju å andra sidan en del redan på det vanliga EKG:t som de tog i fredags också... Men det är skönt att vara sladdlös igen för det är ganska bökigt och obekvämt.

Idag har jag dock varit hos "vanlig" doktor och fått kortisonsprutor i axeln igen. Det kom tillbaka för fem veckor sedan och nu de senaste 2 veckorna har jag haft grymt ont. Det gick inte längre. Men nu har jag ännu mer ont, kortisonet verkar nu och gör så in i *pip* ont. Kan knappt använda höger arm :o( Men det blir ju bättre. Nu måste det till en förbättring av min arbetsmiljö/sittställning på jobb.

Får se dock om det går att jobba i morgon. Jag får åka dit och testa. Datorn måste fixas för helt plötsligt har mitt viktigaste program slutat funka och jag är helt handikappad utan det. Och jag kommer inte åt mina mappar hemifrån fast vi betalar dyra pengar (jobbet betalar) för att jag ska kunna komma åt mina mappar och mail hemifrån. Det har strulat ända sedan vi fick nya jobbdatorer.