Smaksatt grädde

Jag tävlar om att bli testpilot av Arlas smaksatta grädde. Visst ser bilderna smarriga ut och jag blir sugen på att baka en tårta. Vill du smaka? :o)

Pressmeddelande från Arla

Här kan du läsa mer om Smartsons testpiloter.

Något positivt...

.....efter förra inlägget som kräver ett eget inlägg.

Lilla Loppan sparkar något kopiöst numera. Jag känner bus varje dag, framför allt när jag kör bil eller ligger på rygg och vilar. Ibland träffar hans sparkar mindre trevliga ställen dock *ler*. Den känslan hade jag glömt sedan förra graviditeten.

I måndags fick jag även en spark på handen, som kändes på utsidan. Detta har jag längtat efter!! Min älskade lilla loppa!!

Läkare borde prata med varandra...

Ja, det är kontentan jag dragit efter att ha varit hos en "graviditetsläkare" i måndags och mailat med min neurolog idag. Läkaren i måndags besökte jag främst pga mitt illamående som vägrar släppa taget. Jag måste ta en pilla varje dag och ville nu ha recept på det för att komma liiiite billigare undan. Med Bemi tog jag samma tablett HELA graviditeten. Efter att ha hört mig berätta hur jag mår av illamåendet osv sa läkaren: "Oj, det låter som svårt hyperemesis" (annan form av graviditetsillamående som är mer allvarlig än "vanligt" illamående som många har). Ehe, tänkte jag, you don't say? Hon började direkt prata om alla möjliga trix för att slippa illamåendet - småäta, akupressurband, sött/surt, äta innan man stiger upp. Eh, nämnde jag att jag hade samma med första barnet? Eh, jag tror att jag har koll på alla huskurer som finns, tack. Ge mig det förbenade receptet.

Nä, då klämmer hon till med att akupunktur är ju bra och visat effektivt mot illamående. Eh, jag är en aning nålrädd, svarar jag då, och inte så pigg på att frivilligt utsätta mig för nålar. Men det är bara två i varje handled och en under tungan, inte så farligt alltså, klämmer hon till med då. Men jag är RÄDD för nålar och att då ha nålar I munnen lockar inte. Nä, men jag skriver ett notat här i din journal att du ska prova akupunktur mot illamåendet.

Ehhh....? Hur många gånger då? frågar jag. Tre gånger i veckan tills det har gått över, svarar den lilla snärtan till läkare.

Okej, jag ska mao gå tidigare från jobb tre gånger i veckan och har redan problem med vissa att jobba de tider jag helst jobbar, dvs börja tidigt och sluta vid 15.30. Hur ska jag då hinna med akupunktur tre gånger i veckan när jag jobbar heltid? Hmmm. Men vänta. Det kommer mer....

Sedan tog jag upp mina onda fogar. Men, du är bara i vecka 18+6, då gör man inte så mycket åt onda fogar. Det är sjukgymnastik och vattengympa som gäller. Har du prövat det? En gång i veckan i alla fall vore bra för dig om du nu har ont i fogarna och så får du kontakta en sjukgymnast som kan hjälpa dig, avslutar läkaren. Men, men....när ska jag klämma in allt detta? tänkte jag.

Men, om du har läst min journal så vet du att jag har en muskelsjukdom och den smärtan jag ev får från ökad belastning på mina muskler tillsammans med smärtan i fogarna gör kanske att jag har lite extra ont, frågar jag försiktigt. Nä, det har jag inte läst i din journal, mumlar hon och letar på datorn och hummar medan hon läser. Men du kanske kan höra med din neurolog vilken form av träning som kan vara bra för dig och vad som kan underlätta för dig.

Ehum, ja, det kan jag ju göra. Fast han har sagt att det kommer bli tyngre för min kropp i och med graviditeten och det kan vara så att jag måste bli sjukskriven för att min kropp inte orkar, säger jag.

Ja, men i vecka 18+6 gör man inte det, avslutar läkaren. Om du inte har fler frågor nu så...

Ehhh.....nä..... Tilläggas kan att hon gjorde ingen undersökning av hur mina fogar känns. Det knakar rätt bra i ryggen när jag reser mig från sittande tex...

Behöver jag säga att jag inte var så där strålande glad efter det läkarbesöket?! Jag mailade igår min neurolog och i morse fick jag svar. Han ska be sjukgymnasten på mottagningen att ringa mig för att hon kanske kan ha några tips på avlastning för min rygg samt ev något hjälpmedel som ska underlätta min arbetssituation. Det kan även vara så att jag behöver sjukskrivning, säger han, men han ser gärna att specialistmödravården tar hand om den biten. Men vad gäller träning så är det bara de tips som sjukgymnasten ger mig som gäller, ingen träning utöver det är aktuell just nu. Okej.... Alltså ingen vattengympa enligt honom.

Jag tänker som så att ett besök hos sjukgymnasten kanske kan resultera i att de kan tala om för specialistmödravården hur min kropp påverkas av smärtorna från leder och muskler. Sjukgymnasten på neurologen har ju ett längre perspektiv, att min kropp ska må bra även efter graviditeten. Belastningen och påfrestningen nu kan ju göra mig sämre i ett längre tidsperspektiv. Läkaren på specialistmödra sa ju även att jag inte ska vara slutkörd i kroppen när det är dags för förlossning eftersom han förespråkar en naturlig förlossning och inte snitt.

Men att vara konstant illamående, ont i rygg och muskler gör inte mig slutkörd???

Jo, just det. Läkarsnärtan sa även att om jag har väldigt ont i ryggen kunde jag ju be min chef att få lite anpassad arbetstid, att jag ska kunna gå ifrån och gå runt/röra på mig, att jag ska kunna gå och lägga mig på en soffa för att ändra ställning/belastning på ryggen. Eh, jag sitter i öppet kontorslandskap, var vilar man på en soffa då och har redan problem med mina arbetstider och hon ville att jag skulle på akupunktur, vattengympa och sjukgymnastik 5 gånger i veckan. Eh? Hur många timmar har hennes dygn? Jobba 8 timmar, ca 30-60 min extra rast per dag för vila på obefintlig soffa/promenader runt i öppet kontorslandskap - det ger en arbetsdag på 9-9½ timme, sedan 1½-2 timmars pendling på det, sedan träna 60 minuter/akupunktur på det + resväg för den aktiviteten, hämtning på dagis, kvällsmat till familjen och framför allt när 17 ska jag sova???????

Jag känner mig helt matt! Vi får väl se vad sjukgymnast, neurolog och specialistmödra säger nu.... The story goes on...

Vecka 20 närmar sig

Ja, det närmar sig halvtid. En vecka till så är vi där. Det känns rätt så skönt för sen börjar nästan nedräkningen och man harvarit gravid längre tid än vad man har kvar tills det är dags för bebis. Magen växer som ni kan se på bilden ovan. Tagen i v 18+4. Men tydligen är det fortfarande folk som tror att jag är ett matvrak för de har inte uppfattat att jag är gravid...

Vågen står på -2 kg sedan jag testade plus i augusti. Det pendlar mellan -2 och -4 kg. Fogarna bråkar rejält och den senaste veckan har jag haft rejält ont. I morgon ska jag till läkaren för att få utskrivet medicin mot illamåendet så vi får väl se vad hon säger om fogarna. Orsakan till att jag känner av deonda fogarna kan ju också vara att muskler runt omkring gör ont, det är svårt att härleda smärtan exakt. Så det kan vara en kombination av muskler och fogar. Jag vet ju inte hur detta påverkar musklerna. Hade ju inte riktigt samma problem när jag var gravid med B.

I morse hade bebis lite kick-boxning. Jag känner ju inte av det så ofta än eftersom moderkakan dämpar rätt mycket av rörelserna men i morse var det rätt starka rörelser, så pass att jag inte kunde somna om. Sen låg jag ju och kände efter också för det är så himla mysigt att känna honom röra sig där inne. Vårt andra mirakel. Dock fortfarande ofattbart att vi ska ha en liten mini i familjen igen. Vi har tittat en del på dvdn med bilder från Bemis första 6 månader och jag fäller en tår eller två när jag tittar på den för det blir så tydligt att vi ska få uppleva allt det där en gång till med en annan liten bebis. De där hjälplösa skriken, rofyllda sömnstunderna där man bara ligger och tittar på sitt lilla kärleksknyte, försöken att vända sig, att ta sig fram, första leendet, första smakisen...åhhh!

Vi såg i ett reklamblad att de sålde en vit spjälis för 400 kr på ett nyöppnat möbelvaruhus i Malmö. Jenny och Aje skulle dit en sväng idag så vi bad dem kolla om sängen fanns kvar (öppningserbjudande). Det fanns den! Vi hade tänkt slipa ner Bemis gamla och måla den vit men nu när en helt ny kostar 400 kr så känns det som ett för stort projekt :o) Så bebis får en ny säng! Tack Jenny och Aje för att ni kollade efter den till oss!


Förra helgen hade vi besök av min bror med familj. De har köpt hund och här är det lilla yrvädret fångat på bild. Världens goaste och mjukaste vovve. Nästan så jag funderade på att låsa in han och behålla han :o) Balto heter han och är av rasen Irish Softcoated Weathen Terrier. En valp på 4 månader som kommer bli lite större när han är fullvuxen.

Benjamin blev glad av att träffa sina kusiner. De har inte träffats sedan i somras. Anton, på bilden här, är så lik sin pappa när han var yngre på denna bilden :o)

Busungen har fortfarande hur mycket energi som helst. Här busar han och pappa puh med en ballong. Ballongvolleyboll eller nåt.

Fast när klockan närmar sig 18 på vardagarna ser det allt som oftast ut så här i vår soffa. Han somnar var som helst just nu och det gäller att ha timat in pyjamas och tandborstning innan detta händer, vilket mamma muh inte hade hunnit denna kväll. Det är en ledsen liten kille som man måste väcka och bära in i badrummet för byte av kläder och borstning av tänder.

Bemi har slutat sova middag på dagis och detta är resultatet av det hela. En väldigt trött liten kille.

Funderar på...

...att beställa denna lilla boll. Det är en bola, ett gravidsmycke som har en liten pingla i sig. Från vecka 20 kan bebis uppfatta ljud utifrån. Ljudet från pinglan ska ha en lugnande inverkan på bebis. Smycket kan sedan bäras även efter förlossningen för att vid tex amning ha en lugnande inverkan eftersom bebis känner igen ljudet. Pinglan ska bäras i en lång kedja och hänga på magen.

Funderade på det redan när jag var gravid med Bemi men det blev aldrig av. Eftersom detta är sista graviditeten är det sista chansen att testa :o)

Det finns en hel uppsjö med olika design på dessa bolas men jag fastnade nog för denna. Blir även ett snyggt smycke att bära senare i livet och kanske ge det vidare till Loppan som arvegods.

______________________________________

Tillägg: Har beställt smycket nu efter konfererande med blivande pappan ;o)

We know what it is!

Igår var det dags för rutinultraljudet av vårt lilla busfrö. Allt såg jättebra ut, när vi väl fick titta på den. Den var lika envis denna gången och inte så villig att samarbeta så att BM kunde ta sina mått och ville inte visa sitt ansikte några längre stunder. Den låg mest och tittade in mot min rygg. Men på bilden ovan lyckades BM fånga ansiktet i profil i alla fall. Hon lyckades även fånga annat lite längre fram under ultraljudet :o)

Hon mätte i alla fall ventriklarna i hjärnan, skallen, kollade på lillhjärnan, kollade så att överläppen såg hel ut och att näsan var fin (kollade efter läpp, käk och gomspalt), kollade hjärtat, njurarna så att där var ordentligt flöde till dem, kollade magsäcken, benen och fötterna/hälarna. Vi kunde tom se de små tårna. Favoritställningen var med benen korsade så BM hade inte så lätt att tillfredställa vår önskan om att se vad det var för en krabat som gömde sig där inne. Bebis var en aning blyg och BM försökte både en och två gånger.

Men vi hade en snäll Bm som verkligen kämpade och var lika envis som bebis och till slut vann hon och bebis avslöjade sig. Det var inte vad jag trodde, det är ytterligare en liten pojke som gömmer sig där inne. Vi kunde tom själva se det. Det är i och för sig enklare att se det på pojkar med blotta ögat och vi kunde se både snopp och pung. Som sagt, bildbevis finns men det tänker jag inte lägga ut här. Måste ju skydda bebis integritet lite :o)

Som jag misstänkte så ligger moderkakan fram. Den låg till höger på KUB-testet men har nu glidit fram. Det är anledningen till att jag inte känner bebis lika starkt som jag kände Benjamin. Annars spelar det ingen roll att den ligger i framvägg. Bara den inte glider neråt för då täpper den till utgången ;o)

Sedan blev jag flyttad till den 4 april. 4 dagar tidigare än jag tidigare räknat med. Inte fel att det blev åt det hållet. Så plötsligt var jag i vecka 18+0 igår. Tjoho!

En pojke till, där ser man. Jag trodde faktiskt på en flicka denna gången. Skrocket talade för en flicka men även skrock kan ha fel :o) Egentligen är det ju enklare med en pojke, jag vet ju hur de funkar liksom. Vi har redan en massa pojksaker, pojkkläder och det blir ju bara till att spara ännu mer nu.

Bebis rum hade vi ju ändå tänkt måla vitt med en turkos fondvägg. Jag ansåg att det funkade lika bra till en flicka om man la till rosa detaljer men nu blir det ju helt rätt ändå. Och jag kan fortsätta virka på min blåa filt och avvakta med den rosa. Jag har även beställt mer garn som jag ska färga och hade tänkt färga det turkost redan innan jag visste att det var en pojke. Och egentligen, vi hade bara kommit fram till ett pojknamn och jag kunde inte hitta något flicknamn som jag gillade. Jag har tom två namn nu som jag gillar till bebis. Det ena kom Benjamin på och det andra fastnade jag för själv.

En liten gosig pojkbebis kommer alltså till oss i april. Kan ni fatta? Vi ska ha en yttepytte bebis till????!!!! Ett mirakel. Jag har svårt att fatta det. Vi tittade på Benjamins första 6 månader på DVD, ett bildspel som vi gjort. Så liten han var, så fantastikt med alla de gester, miner, små händer och fötter. Åhhhh!!

Jag följer en del fotobloggar och en av dem fotograferar många nyfödda. Man ska tydligen fotografera dem de första 14 dagarna om man vill ha de där harmoniska gosiga fotona där de ligger i fosterställning. Så det är vad jag ska göra direkt när vi kommer hem från BB. Jag vet redan vilja grejer jag ska ha med. Det svarta tyget som bakgrund och sedan lammfällen och den virkade filten. Och så ska bebis vara naken på en del kort, liggande på mage dock :o) Så man kan se hela kroppen utan dumma blöjor i vägen. Åhhhh!

Jag ska bli mamma igen!!!

Är vi galna....

...som idag kommer boka semesterresa till Italien till sommaren? Bebis kommer vara lite mer än 2 månader om den "håller tidplanen" (till skillnad från storebror). Är vi galna? Vi kom att prata om det igår igen när Bemi tittade på filmen från sommarens semester och frågade när vi skulle åka och hälsa på "Ippa" igen. (För er som inte vet så var Ippa (Filippa) en av lekledarna på minilandet på resorten, Bemi blev lite kär i henne...) Vi kom då på att de släpper lägenheterna på Riva idag. Är man medlem i vissa fack m.m. så har man 20% på boendet på Riva, så det är de rabatterade lägenheterna som släpps.

Vi tog ett snack med Rogers föräldrar som tidigare varit lite tveksamma pga kostnaden (det är trots 20% rabatt DYRT men för oss ack så värt pengarna). Men nu var det annat ljud i skällan. Vi lät Bemi fråga - vi är väl inte dumma? Vem kan motstå hans fråga "Jag vill åka till Italen*, bada i poolerna och träffa Ippa. Vill du följa med farmor?" Och jodå, de ville följa med nu. Men frågetecknet denna gången gällde snarare bebis. Går det att resa med en sådan liten? Tänk om det händer något med bebis så att den inte är frisk och vi inte kan åka? Näääääää! Det räckte att vi fick en liten neo-bebis som glömde bort att andas när han kom ut.

Denne lilla Loppa kommer må perfa och det kommer vara så smidigt att resa med bebis. Mat har jag ju med mig gratis (hoppas vi) och flyg för bebis kostar endast 164 kr. Sedan är ju de varma goa poolerna på hotellet perfekt för bebis. Den kommer älska att bada med sin mamma i de poolerna, vi ska BO i poolerna :o) Ok, pappa kan få bada ibland med bebis så kan jag bada med Mr Bus.

För att underlätta själva resandet, som trots allt tar ganska lång tid i och med att vi först ska över till Kastrup, sedan flyga i *öh* 2-3 timmar och sedan köra bil i 3 timmar, är det nog bäst att vi stannar i två veckor ;o). Så det ska vi faktiskt göra! Om så hela semesterkassan går åt till dettta, eller alla skattepengar, så struntar jag i det. Om vi så får äta pasta under hela föräldraledigheten, så strunt i det. Bara vi får komma till vårt älskade Italien!

Jag lever fortfarande på minnet av sommarens semester och blir helt varm i kroppen när jag tänker på hur underbart det var där. För en gångs skull kände jag verkligen att jag kunde gå ner i varv under en utlandssemester och det var så smidigt med Benjamin. Han trivdes så bra där och vi hade nästan inga konflikter med honom, framför allt inte när vi var vid poolen. Han älskade möjligheten att bada, leka, bada, leka.

Åh, jag är så glad! Jag känner sådan frid i kroppen av att veta att jag ska få komma tillbaka dit. Vi har tom önskat samma lägenhet för den låg så perfekt. Och Bemi kommer älska att ha farmor och farfar med sig. Man kan gå på fina promenader där inne på området, något som både farfar och Bemi brukar gilla.

Nu är det bara att hoppas att där är ledigt så klart, att vi får en lägenhet, men det är jag nästan 100% säker på! Åhhhhh! Visst är vi inte galna?

*Bemi kan inte säga Italien så det blir Italen. Jag har inte stavat fel ;o).