Operation

Nu har till slut min läkare på kardiologen ringt. Och det var en del info han hade att ge mig. Först och främst kommer jag bli inlagd över en helg för att de ska byta medicin och då måste man ligga inlagd.

Någon ny inspelning av vad mitt hjärta hittar på kommer de inte att göra. De har redan diskuterat med Arytmienheten i Lund vad som ska göras och de har sett den gamla inspelningen från när jag låg inlagd i somras. De i Lund tycker att det måste åtgärdas och jag är nu uppsatt på väntelistan för "ablation", dvs operation. Om någon sett Sjukhuset på TV3 så har de där visat åtskilliga liknande operationer. De går in via ljumsken och upp i ett blodkärl till hjärtat och bränner av den retledning som stör min hjärtrytm.

Visst är det skrämmande med en operation men jag är bara 30 år och vill inte leva så här resten av livet. De lär nog få ge mig lite lugnande medicin innan om jag inte ska bli helt nojig på operationsbordet. Man brukar nämligen, har jag läst, vara vaken under ingreppet.

Jag är hemma från jobb igen. Igår hann jag precis av bussen i Malmö innan jag spydde. Jag har sån hosta så jag får inte sova om nätterna och förmodligen var jag trött så ja....jag spydde bakom ett hörn på Södervärn...Sen mådde jag bättre, trodde jag, och gick till jobbet. Men efter någon timme på jobb kände jag att det var dags igen. Tur jag har en massa plastkassar på mitt rum och en balkong som jag kunde "gömma" mig på, ville ju inte att chefen som sitter i rummet bredvid skulle höra mig. Ynklig ringde jag sen efter Roger som fick komma och hämta mig. Kände att jag absolut inte skulle klara att åka buss hem.

I natt har jag inte heller sovit så bra och jag mår fortfarande illa, snacka om flashbacks till när jag var gravid med Bemi! Det är precis samma illamående, det här retliga ihållande som bara är där. Ingen aptit, inget lockar alls. *blä*

Nu ska jag se om jag trots allt kan peta i mig något, blir ju bara värre om jag inte äter något. Känns i alla fall inte som magsjuka, då borde jag spy mer.

Öroninflammation, halsfluss och några steg framåt

Jodå, jag fick allt stanna hemma med Bemi och har varit hemma hela veckan med en något kinkig Bemi som sovit dåligt på nätterna och skrikit vid varje måltid, mao ätit jättedåligt. Jag har tom mutat med glass men i går funkade inte ens det! Orsaken till hans kinkighet - öroninflammation. Vi var hos doktorn i tisdags och fick penicillin och knasig som Bemi är har han inget emot att ta den räliga sörjan....knäppis. Idag börjar vi skönja en förbättring.

Idag har vi dock varit hos doktorn igen - med mamma muh denna gång. Halsfluss på mig, dunderkur penicillin, 1 grams bautatabletter 3 gånger om dagen. Nåja, bara jag slipper det onda.

I förra veckan sa de på dagis att Bemi tagt några steg men vi har inte fått se det. Igår kom vi på ett trix att få honom att i alla fall resa sig upp själv utan att vi höll i honom. Han har en liten blå plaststol som vi satte honom på och sen satte vi gåvagnen på lämpligt avstånd och Bemi fattade galoppen och reste sig upp och tog 1-2 steg igår. Mamma har fortsatt hårdträningen idag och nu ikväll gav det betalt! Han gick 6 steg!!! Både han och mamma var mäkta stolta. Äntligen kanske det släpper för honom. Pappa Puh är dock inte hemma än så han vet inte och har inte sett det.

Sen efter det reste han sig upp och stod upp själv i 1-2 minuter utan att hålla i sig och han reste sig upp från mitt knä. Jag är så stolt (och lättad)!

Jag får se om jag går till jobbet i morgon. Jag har ju precis börjat poå penicillinkuren så jag lär ju inte må bättre i morgon men jag har en del att göra så jag borde gå....

Nu har jag en liten kille som står och rycker mig i brallan och pekar på soffan. Han vill mysa lite och sen är det dags att sova. Får se om pappa puh hinner hem och får träffa Bemi innan han somnar.

Jag kan resa mig upp själv mamma!

Jag står!!!!

Att vara eller inte vara...

...hemma i morgon - ja, det är frågan. Men mest troligt får jag nog stanna hemma och vabba. Bemi Bus har feber igen och denna gången är vi ganska säkra på att det är en tand på gång igen. Han har varit så kinkig med maten i helgen, nästan skrikit sig igenom måltiderna och knappt ätit något. I middags tyckte jag han var varm och kollade. Jodå, 38.5. Och jag tror att tempen har stigit nu för han känns ännu varmare. Bara att vänja sig....

Själva hemma är vi oxå, nu har min hockey-änke-säsong börjat. Pappa Puh har längtat så efter att hockeysäsongen ska börja så han kunde inte bärja sig utan skulle tvunget vara duktig och hjälpa Redhawks och Jenny H tidigare än vad som är nödvändigt. 3½ timme innan matchstart stack han hemifrån mot normala ca 2 timmar innan. Sedan tar matchen lite mer än 2 timmar och lite efterarbete så han är väl hemma efter 19 någon gång. Som tur är ska han köpa med sig falafel med kyckling och fetaost hem, det förlåter lite att han deserterade så tidigt *ler*.

Av olika anledningar blev jag på dåligt humör idag så för att trösta mig bestämde jag mig för att....baka! I normala fall hade jag nog valt att shoppa lite men eftersom börsen skriker är det inget tröstalternativ. Min nya drog är att baka muffins, testa nya recept, lite mer avancerade än vanligt med frosting och grejer. Jag skulle nog behöva jobba lite på ett ålderdomshem där jag hade någon att baka till för det är mest själva bakandet som är roligt.

Idag blev det buttermilkmuffins. Vi får väl se hur de smakar. Jag har frostingen kvar som jag tänkte gå ut och göra nu strax innan junior ska ha kvällsmat. I fredags bakade jag blåbärsmuffins med citronfrosting. I tisdags bakade jag snömuffins.

I torsdags tog Bemi förresten sina första steg - på dagis! J-kla unge! Mamma och pappa vill ju också se. Men nä. Han sätter sig ner med en gång när vi släpper honom. Busfrö!!!!!

Jag väntar fortfarande på att min läkare på kardiologen ska ringa om hur vi ska gå vidare. Förra helgen mådde jag sämre än sämst. Jag hade så ont i bröstet, troligtvis pga att hjärtat slog så dumt som det gjorde. Kändes nästan som om det krampade i bröstet. Jag har svårt att gå snabbt och längre sträckor efter att jag suttit still vid skrivbordet på jobb. Misstänker att det är som jag samlar på mig vätska i vaderna. Vaderna känns stumma och konstiga när jag går och jag är ju alltid ute i sista minuten när jag ska till bussen också så jag måste gå snabbt för att inte missa bussen hem. Får väl se om läkaren ringer denna veckan....

Tack Jenny och Andreas! Jag vet att ni bryr er!
Ibland känns det bara så tungt och faktum är att vissa runt omkring verkar glömma och ställer krav som jag inte rikigt orkar med just nu. Det syns ju för det mesta inte att jag mår dåligt. Det är nog mest Roger som kan se det. Vissa dagar har jag fullt upp med att få vardagen att gå runt.

Nu ska jag leta upp min lilla sjukling här hemma. Lämnar er med en bild på Bemi och hans kusiner som togs i går när vi firade Emmas 5-årsdag.

Har han läst min blogg?

Hm, ja, det var den första tanken som slog mig efter att jag pratat med min läkare. Det var precis som om han läst mina senaste inlägg om att jag var rädd att vara tvungen att må så här resten av livet. Det var av de första sakerna han sa när jag förklarat att medicinen inte hjälper. Jag sa tom att det känns som om jag ätit sockertabletter denna veckan förutom de dåliga biverkningarna som jag haft, trött, tung i benen, huvudvärk.

Jag behöver alltså inte må så här resten av livet. Mattias, som min läkare heter, ska prata med överläkaren (?) på kardiologen på måndag för att se hur vi ska gå vidare. Förmodligen vill de göra en ny koll på hur mycket extraslag jag har per dag. Kanske blir jag inlagd igen eller så får jag en sån manick som jag kan ha hemma. Han bara nämnde att de nog vill kolla mina extraslag, hur de ser ut över en dag, när de är värst osv. Sedan kan det bli aktuellt med en annan starkare medicin, jag trodde inte det fanns. Men se där. Sen fick han se vad den andre läkaren sa, vad EKG-övervakningen visar. Eventuellt blir det aktuellt med en remiss till kardiologen i Lund där de får göra en bedömning av hur allvarligt de anser att det är och om det är aktuellt med en operation där de "bränner", som Mattias sa. Har läst om det innan i andra sammanhang och jag tror det är en sån operation där de går in via ljumsken och bränner av den retledare som gör att jag får extraslag.

Jag blev bara så glad att någon bryr sig, att de inte bara säger till mig att acceptera att må dåligt resten av ditt liv, vi kan inte göra mer....

Puh, nu ska jag snart få träffa min son!!

Väntar

• Väntar på att kl ska bli 13 så att mötet här på jobb startar.
• Väntar på att kl ska bli 15.30 så att jag får åka hem.
• Väntar på att kl ska bli strax efter 17 så att jag får träffa min lille älskling igen.
• Väntar framför allt på att min läkare ska ringa så jag kan få berätta att nya dosen medicin inte hjälper nämnvärt. Och fråga vad som händer nu....vill väl inte veta svaret på det egentligen.

Det är mycket vänta idag.

Vill bara hem och ta det lugnt, sova, bli frisk, snusa på Benjamin och få en kram av Roger. Men Roger och Benjamin är hos svägerskan som fyller 40 idag. Strax efter 17 kommer svärfar och hämtar mig och kör mig till svägerskan. Men någon vila och lugn och ro blir det inte idag i alla fall. Hoppas bara jag inte somnar på bussen hem.

Medicinen ja. Nä, inte har den gjort att jag mår bättre i alla fall. Tyvärr. Jag mår fortfarande, ärligt talat, SKIT. Jag vill krypa ner under ett täcke och gömma mig och inte komma fram förrän de har hittat något som hjälper, om det nu finns något som hjälper. Det är svårt att få folk att förstå att den där obehagliga känslan ibland är där så gott som hela tiden. Det är svårt att förklara för folk hur det känns. Har man inte upplevt extraslag och ett rusande hjärta kan man nog inte föreställa sig obehaget. Och det är svårt att få folk att förstå att man kanske blir på dåligt humör när man mår så här varje dag. Folk glömmer bort att jag inte mår bra (det känns så i alla fall), det syns ju inte utanpå. Blä! Jag mår ju precis lika dåligt just nu som jag gjorde när jag blev inlagd i juli, inget har förändrats.

Nu dras jag med en huvudvärk som vägrar gå över också. Den ligger och maler konstant och har gjort det hela denna veckan. Jag borde vara van vid huvudvärk men jag har ju varit bättre från den nu sen graviditeten.

Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv en stund och surfa vidare i väntan på att mötet ska börja. Någon får ju tycka synd om mig....

Vissa blir aldrig...

....vuxna.....
Roger har återupplivat gamla minnen idag och spelat hockey - företagshockey tillsammans med de andra funktionärerna och publikvärdarna i Malmö Redhawks. Han såg ut att trivs som fisken i vattnet och ja, det syntes ju att han tagit ett eller annat skär förut....

Det var visst en tand

Ja, det var nog en tand som spökade och orsakade feber i söndags. Igår var han feberfri när Roger var hemma med honom och under förmiddagen såg Roger att en ny tand har spruckit igenom i nederkäken. Tand nummer 7. Han brukar ju få feber dagen innan en ny tand dyker upp. Vi börjar känna igen mönstret. Men problemet är att man ju aldrig vet om det är en tand eller om han är "sjuk" den dagen han har feber. Eftersom han var förkyld kunde det ju lika gärna vara kopplat till det.

Men idag när Roger tog tempen innan de stack till dagis hade han 37.8 och enligt dagis är det egentlign på gränsen till feber. Så vi får väl se om de ringer och vill att vi hämtar honom. Vi är så osäkra på hur man ska göra i såna situationer, nybörjare som vi är.

Vi har märkt att Bemi är mycket lugnare när han är hemma med bara en av oss. När sen både Roger och jag är hemma är det precis som om han ska spela ut oss mot varandra. Lite tidigt att börja med såna tendenser tycker vi. Men han är ju smart vår lille kille. Men vi får akta oss och snacka igenom allt innan vi säger bu eller bä till honom redan nu för vi vet vad som väntar i så fall.....

Min hälsa kanske jag ska rapportera lite om också. Fick tag på min läkare igår och jag har nu höjt dosen medicin till det dubbla *hm* så får vi se hur kroppen reagerar på det. Jag ska kontakta läkaren i slutet av veckan igen (jag har ju tillgång till att kolla upp hans mailadress i och med att jag också jobbar inom Region Skåne och kommer åt den interna telefonkatalogen....). På läkaren lät det som om det var denna medicinen eller den jag hade innan som var alternativet. Han sa tom att vissa patienter mår bättre utan medicin och undrade hur jag kände inför det. Men det var ju för att jag inte mådde bra utan medicin som jag sökte läkarvård från början...

Jag tycker dock det borde finnas något annat att göra, någon annan medicin om inte detta skulle hjälpa. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Med den förra medicinen blev jag jättedålig i magen (då menar jag JÄTTEdålig), jättetrött men pulsen blev lägre och extraslagen lite bättre. Med denna medicinen mår jag allmänt bättre, inte lika trött, ingen påverkan på magen alls men när jag väl får extraslag är de hemska. De kommer mer i attacker nu än innan. Innan var de där mest hela tiden men inte lika täta. När jag får mina attacker är varannat hjärtslag ett extraslag (har lyssnat med stetoskop så jag vet!) och jag känner mig som om jag inte vågar vara själv.

I natt vaknade Roger av att jag skrek "Hjälp mig" och när han väckte mig slog hjärtat helt fel och jag mådde så kasst. Yr, illamående, svårt att andas och extraslag. Så förmodligen var det därför jag skrek hjälp mig för att jag mådde så dåligt. För det är exakt så det känns "snälla hjälp mig, få hjärtat att sluta". Roger verkade lite ororlig i natt och sen även i morse. Var du det?

Usch ja. Känner mig lite deppig idag. Är väl rädd att det inte ska gå att få bukt med detta eländet. Att jag måste leva med extraslagen. Vill inte må så här varje dag. Hade jag haft pengar hade jag tröstshoppat en massa scrapsaker som kunde få mig att glömma för en stund. Scrappingen är effektiv på det sättet, jag är så totalt inne i mitt pyssel när jag sitter där vid mitt skrivbord så jag känner inte extraslagen och mår genast bättre. Förmodligen slappnar jag av också, det kreativa är ju en stor del av min personlighet.

Att det sedan har vällt in en massa nya scrapsaker på den svenska marknaden nu efter den stora mässan i USA gör ju inte shoppingbegäret mindre. Det har kommit så fräcka papper med dödskallar på (ja, jag har en dödskalleperiod just nu), så många nya roliga dekorationer och min inspiration bara flödar när jag ser alla fina nya saker. Men jag har en superkass månad rent ekonomiskt. Fick knappt ut några pengar från FK denna månad, jag hade väl räknat fel och varit för snål när jag begärde ut dagar. Vi vill ju spara så många föräldradagar som möjligt som vi kan ta ut kommande år och få mer ledigt tillsammans.

Jag hoppas få lite extrapengar nu i september i stället så att jag kanske kan shoppa lite på mässan i Helsingborg den 29:e. Men sen måste jag spara. Vi ska ju till Gran Canaria i december och jag har lite kvar att betala på resan. Jag får väl spela på lotto eller nåt och vinna lite pengar...

Nä, nu får jag nog ta och jobba lite. Chefen kom precis *ler*. Jag får fortsätta tycka synd om mig själv någon annan gång.

Sjuk igen

Trött liten kille vilar på pappas axel.

Bemi blev ju förkyld för en vecka sen drygt men vi tyckte att han var på väg att bli bättre. Vi skulle äntligen träffa Anden, Lotta och Hannes idag på en fika. Anden och Hannes har vi inte träffat sedan midsommar och Lotta inte sedan Bemis födelsedag så det var hög tid.

Vad händer då? Jo, Bemi var varm i morse när vi steg upp. Men nja, tänkte vi. Han har varit strulig hela natten, varit vaken jättemycket och i långa pass och snackat och haft sig. Lite täppt i näsan fortfarande när han ligger. Säkert det som gjort att han känns lite varm, att han varit aktiv ett tag redan....

Men, nej. Han hade/har feber. 38.5 hade han så det var bara att ringa till Anden och säga att vi inte kunde komma. Attans!!! Jag hade sett fram emot att träffa dem idag. Men det är bara att vänja sig. I med lite alvedon i Bemikroppen så var han piggare igen.

Nu har dock alvedonen slutat verka och det MÄRKS. Det är gnälligt här. Gissningsvis kommer han inte äta mycket till kvällsmat så vi får satsa på vällingen sen. Kanske var det så att detta var på G redan igår för han åt lite dåligt igår också, åt bara det som passade honom.

I morgon ska Roger vabba för första gången!! Premiärvabba. Så idag har han ringt och förvarnat sina kollegor. Eftersom jag bara jobbat en vecka och har en del liggande som jag måste få gjort var det bäst att Roger tog denna första vabbning. Fler lär det ju bli i rask takt känns det som.

I morgon måste jag försöka få tag i min läkare på kardiologen. Han skulle tingt mig i slutet av veckan men har inte ringt och på tisdag tar mina tabletter slut. Inte för att de hjälper tillfredsställande men de är bättre än inget. Måste ju ändå få veta hur jag ska göra, ska vi testa annan medicin, ska jag in på kontroll or what?

Nu får jag nog sätta mig soffan med min lille gnällfis.