Ensamma hemma...

Benjamin och jag är själva hemma idag, som vanligt om onsdagarna. Av någon anledning är det numera alltid hockey på onsdagar. Så jag får verkligen känna på hur det är att vara singelmamma och det är inget jag gillar. Så jag uppskattar att ha Pappa Puhs stöd 6 av 7 kvällar i veckan och turen att inte vara singelmamma på riktigt. Man hinner inte med något som rör en själv om man inte har honom i knät. Det är så eländigt tröttigt här så....

Men nu är det strax dags för pyjamas och sen nonne. När Bemi väl sover ska jag ta mig en kopp the, har köpt lite nya sorter, bland annat grönt och rött the - det ska visst vara nyttigare och en ny sort svart the som jag tror att Trisha och Chris kommer gilla - Baileys the (har köpt en paket till dem också!). Man kan behöva lite the att värma sig med nu när det är så kallt, regnigt och ruggigt ute. Pappa och Gunilla, ni kan få testa de nya theerna nästa helg när ni kommer ner. För ni kommer väl fortfarande ner när jag ska vara hockeyänka en hel helg?! (Roger ska till LG Games i Stockholm och jobba OCH köpa med sig en present hem till sambo och son som alla män gör i alla amerikanska filmer när de varit på tjänsteresa...)

Här kommer lite bilder. Jag har börjat en kurs i digital bildbehandling på Jönköpings högskola, en distanskurs så jag hoppas lära mig lite nya knep för att få bilderna superfina i datorn sen....

Bus leker med sin älskade tunnel.


Trött Mamma Muh men ja, det är så här jag ser ut för tillfället.


Benjamin dammar lite, han tyckte det var dags...


Kolla in minen...


Leker lite med sitt garage. Det är jätteskoj att öppna och stänga luckorna.

Dagen bildskörd

Det blev inget restaurangbesök idag, inget St Markus Vinkällare. Roger har fått maginfluensa IGEN. Det går bara runt, runt i familjen känns det som. Så vi får mysa hemma istället och boka in ett restaurangbesök lite senare igen när vi inte är så fullbokade.

Ute är det storm och har varit så sedan igår kväll. Snart ska jag trotsa regn och blåst och gå ut i bilen och hämta blöjor och välling som blev kvar i bilen efter veckohandlingen igår. "Nonne" är slut här hemma så jag måste bege mig ut....

Men först, här kommer lite bilder. Bemi leker med sin tunnel och sen några bilder på när han busar vid eftermiddagsfikan och äter banan ("nane"). Jag blir fortfarande helt stum när jag kollar bilderna. Kameran är så duktig och tar så bra bilder!!

Jag är kär....

... i min nya kamera (och i Benjamin och Roger så klart *fniss*). Den är så fantastiskt underbar att fotografera med. Bara känslan att hålla i en ordentlig och robust kamera, tyngden i den och att höra ljudet när den tar en bild - det känns som en riktig kamera! Den gör precis så som jag älskar när den tar porträttbilder, suddar bakgrunden så att objektet blir klart och tydligt. Me love suddig bakgrund!

Idag är jag hemma med Bemi och redan innan frukost blev följande bilder tagna. Som den snälla modell han är så ställde han upp på en liten fotosession. Det blev över 30 bilder i ett nafs. Och det lär bli fler under dagen och helgen....

Att objektet sedan är helt underbart, sagolikt vackert gör ju inte bilderna sämre....



PS. Kameran är bättre än all medicin i världen, i alla fall just nu! DS.

Testat nya kameran

Idag har jag varit och köpt nya kameran. Tjoho! Och den är verkligen härlig att jobba med. Den ligger bra i handen, känns stabil, är otroligt snabb i uppstart och otroligt snabb när den tar bilder. Jag märker det framförallt på bilder jag tar på Bemi, han hinner inte röra sig så mycket som han hann med den gamla från det att jag tryckte på avtryckaren tills bilden togs.

En besvikelse på Canon är dock att det inte medföljde en manual och jag kan inte hitta någon att ladda ner heller. Riktigt usel service tycker jag. Hur tror de att man ska kunna få ut max av deras produkter utan en manual? Men jag har inte gett upp, jag vet att det finns manualer, nu gäller det bara att lägga vantarna på en.

Här kommer i alla fall 3 bilder på vår lilla fotomodell. Han ser inte så sjuk ut trots att han spytt hela natten... I morgon ska mamma muh vara hemma med honom. Gissa vem som kommer ta många foton i morgon mellan varven. Jag ska försöka jobba lite också...

Glad nyhet mitt i allt

Jag fick precis ett underbart mail. En av mina allra bästa kompisar bor i Australien. Jag saknar henne om inte varje dag så varje vecka. Hon är en väldigt speciell människa och man blir så glad och mår så bra av att vara i närheten av henne. Jag har bara träffat henne två gånger under de 18 år som vi snart känt varandra och det var när hon och hennes man var här och besökte oss 2004 och 2006. Båda gångerna var jag så ledsen när hon åkte hem. Att då inse att det kommer dröja tills vi träffas igen gjorde ont och att inse att det kommer dröja mååånga år innan vi har råd att åka och hälsa på henne i Australien var inget vidare. *drömmer om en lottovinst*

I förra veckan mailade jag henne för att berätta om sjukdomen, bara för att hon ska veta och för att jag vet att hon vill veta. Idag fick jag ett mail från henne med kanske den bästa julklapp jag kan önska mig inför julen 2008. Ett besök av henne och hennes man. Egentligen ville hon kasta sig på ett plan direkt och komma till mig men det går ju inte.

De försöker bli gravida och har försökt ett tag men hon skrev att om de inte lyckats bli gravida lite senare under året så planerar de inen resa hit och firar jul med oss. Åhhhhhhhhhhhhh! Gissa om jag är lycklig?! Jag både vill att hon ska bli gravid för jag vet att de längtar efter ett barn men samtidigt är jag lite ego och vill inte att de ska bli gravida än på ett litet tag så att de kan komma hit till mig.

Nu snurrar alla möjliga tankar i min hjärna! Min älskade vän Trisha!!
Bara att de planerar att ställa in sin andra resa som de skulle göra till hösten för att eventuellt komma till mig för att jag är sjuk gör mig så glad. Jag är ju inte döende sjuk precis men ändå väljer de att ändra sina planer för min skull. Som jag skrivit innan, nu märker jag vilka UNDERBARA vänner jag har! Någon på andra sidan jordklotet bryr sig så mycket om mig! Jag får koncentrera mig för att inte börja gråta så rörd jag blir! Även om de skulle bli gravida så att de inte kan komma, så betyder tanken och deras viljan att komma och hälsa på mig så mycket!!

Räcker det inte nu?

Nu räcker det med elände i min släkt! Min sjukdom, Rogers farmor som fått reda på att det var cancer hon hade men tack och lov verkar de ha fått bort allt men hon ska ändå gå på 6 månaders cellgiftsbehandling och nu på morgonen fick jag veta ytterligare en *blä*-sak.

Min styvsyster skulle få sitt 2:a barn i juni och jag vet att hon har längtat efter ett barn till. I helgen tyckte hon att det kändes konstigt så de hade åkt in till sjukhuset. Där fick de veta att deras 2 barn i magen var döda. Få veta att man väntat tvillingar samtidigt som man får veta att de inte längre lever - blä! Hon har fått medicin som ska se till så att fostren kommer ut. Jag kan inte ens sätta mig in i situationen. Jag träffade henne i julas och hennes mage var så stor och fin och jag tror tom någon skämtade om att det kanske var två stycken där inne. Livet är fan inte rättvist! Så idag går mina tankar till Maria med familj!

Det betyder så mycket...

....att få ett mail där någon skriver att de tänker på mig och undrar hur det är. Idag fick jag återigen ett sådant mail. Jag blir så varm inombords. Den här tjejen som skickade det har det själv tufft just nu och jag längtar så mycket tills vi ska träffas igen. Det är en av tjejerna i BB-maffian och snart, snart ska vi träffas igen efter ett allt för långt uppehåll.

Det lustiga är att när jag var gravid sa jag att jag ville f-n inte dela rum med någon annan, jag ville vara ifred med min familj. Föga visste jag då att jag skulle ligga inne en vecka innan min familj blev komplett. Föga visste jag då att jag skulle ha en ängel som vaktade över mig och såg till att jag fick de mest underbara rumskompisar på sjukhuset som man kunde få. Tjejer som alltid har ett snällt ord över, som alltid visar uppskattning och som är så varma och goa så jag skulle vilja skydda dem alla från allt ont i världen. Föga visste jag att vi fyra tjejer skulle få speciella band som jag hoppas ska hålla livet ut. Känslorna som jag känner för dessa tjejer är så speciella, de är riktiga tjejkompisar och vi delar något så speciellt.

Jag pratade med en av de andra tjejerna i BB-maffian igår och de har funderingar på ett tredje barn. När jag sa att jag gärna också vill ha ett barn till så sa hon helt spontant "men då borde vi samköra så att vi hamnar på BB tillsammans igen". Hehe, sån "tur" kan vi inte ha. Våra barn som vi har fyller redan år på samma dag.

Över till något annat. På lördag, eller fredag om jag kommer hem i bra tid, ska en dröm bli uppfylld. Jag har så länge velat ha en digital systemkamera och till helgen ska den bli min!!! Jag har spanat in en och samma modell hela tiden och nu har priset sjunkit tillräckligt mycket så nu ska den bli min. Jag blev överlycklig när Roger sa ok igår kväll. Min egen systemare. Och jag har ju redan två objektiv som jag hoppas jag ska kunna göra vid så att de passar denna. Jag har tom för mig att Canon fixar det gratis men det ska jag kolla upp. Gissa om jag ska ut och fota sen!! Bemi kommer bli så trött på mig och min kamera. *lycklig*

Jag fick superduper fina blommor av min pappa förra veckan. Med bud och allt. Här kommer några bilder på dem men de gör inte blommorna rättvisa. Hade jag haft systemkameran så....De är så vackra!! Tack pappa och Gunilla!! Kolla in den fräcka videkvisten. Sån har jag aldrig sett förr.

Funderar

Jag har upptäckt hur många goa och fina vänner jag har i och med det besked jag fick för en vecka sedan. Jag visste innan vilka fina vänner jag har men nu vet jag med säkerhet! Tack för att ni finns!!

Funderingarna är många, tankarna inte alltid så ljusa. Men för det mesta ett försök till ljusa tankar....

Irritationen på läkaren växer. Hur kunde han bara släppa ut mig (eller snarare köra iväg mig från mottagningen vilket faktiskt var vad han gjorde) utan att ge mig några vänliga ord, råd om någon som jag kunde prata mer med eller i alla fall NÅT mer än "Du har sjukdomen men det förstod du väl själv?!" Empati borde vara ett stort ämne som blivande läkare får många lektioner i.

Varje sak som känns tung just nu, tex lyfta benen när jag ska stiga på bussen, relaterar jag till sjukdomen. Så den gör sig påmind varje dag. Nu förstår jag ju varför jag har svårt för vissa saker och det handlar inte bara om att jag kanske är otränad. För så otränad är jag inte.

Jag VILL INTE men jag har inget val....

Så många tankar som virvlar, så många funderingar - hur kommer framtiden se ut? *blääää*

Men samtidigt är jag glad att jag har kärleken i mitt liv, annars hade jag inte haft mycket att kämpa för. Jag vill ju vara med när Bemi växer upp, jag vill se mina barnbarn, nästan så att jag vill hamna på ålderdomshemmet ju.... Sitta där på ålderdomshemmet i en gungstol tillsammans med Roger och klaga på att det var länge sedan Bemi var och hälsade på.... *fniss* när han egentligen var där häromdagen.

När hemska tankar dyker upp hjälper det för det mesta med en kram och blöt puss av Bemi för att det ska kännas lite bättre.

Mörk dag

Detta blir ett kort och sakligt inlägg och en förklaring till varför jag kanske inte kommer skriva på några dagar.

Jag har varit hos neurologen idag för att vad jag trodde diskutera om mina symtom är anledning att gå vidare med screeningen av min mammas sjukdom. Så var inte fallet. Proverna jag var och lämnade efter nyår visade på förhöjda muskelenzymer, ett symtom på att jag har sjukdomen. När han bad mig beskriva de symtom jag upplever sa han att det var klassiska symtom på sjukdomen. Sedan utförde han diverse muskelprover där många visade tydligt att även jag har dystrophia myotonica. Det var skrämmande att få se och höra just hur dålig muskelstyrka jag har i framför allt benen och händerna. Jag har dock ingen myotoni, vad nu det innebär.

Läkaren sa att man kan göra ett emg-test där de sticker in tunna nålar i musklerna för att se vilket svar man får tillbaka. Det testet skulle visa hur dålig min muskelstyrka är men när jag frågade på vilket sätt det skulle förändra sjukdomsbilden och hans diagnos sa han att det inte förändrar något. Han är säker på att jag har sjukdomen och behöver inte det testet för att ställa diagnos. Så jag avböjde. Varför göra smärtsamma test i onödan?! Samma test vet jag att mamma avböjde att göra.

Mycket mer än så händer inte. Jag frågade om restriktioner och om vad som händer nu. Och det känns som för honom var det bara att konstatera att jag har sjukdomen och så kallar han mig om ett år för tester för att kolla hur sjukdomen har utvecklats. Inga restriktioner men en önskan om att jag går ner några kilon till och det förstår jag också. Ju färre kilo kroppen har att bära på desto lättare på musklerna. Jag fick inga restriktioner på att skaffa fler barn mer än att jag kanske bör göra fostervattensprov och moderkaksprov för att utesluta den congentitala formen av sjukdomen som kan göra att bebisen får problem redan vid födseln med andningen.

Här står jag nu med ett besked jag egentligen har fruktat hela mitt liv. Jag levde i stort sett i 18 år med sjukdomen nära inpå när mamma hade den och nu har jag den själv. Debuterar ungefär samtidigt som på mamma. Inga råd om att jag kanske ska prata med någon, kurator eller liknande. Inga råd om vad man kan göra för att underlätta och mildra sjukdomen, mer än att gå ner i vikt.

Det kommer bli många tankar kring detta nu och det är orsaken till att jag kanske inte kommer skriva här på ett tag. Jag behöver bearbeta det hela, reda ut tankar och känslor kring detta besked. Kanske skriver jag redan i morgon, kanske först om en vecka.

På återseende!

Läkarbesök

Det blev ett besök på vårdcentralen idag. Bemi hade svårt att sova i natt, svårt att andas så jag fick sitta upp och sova med honom stora delar av natten. Själv sov jag på helspänn för jag lyssnade på hans andning. Vi är osäkra på om det är som han är täppt i näsan eller om det är i luftvägarna han är tät. Men han har ju sin räliga hosta också.

Vi fick en tid med en gång i stort sett. Förmodligen är det krupphosta han har. Det låter inte som vanlig hosta. Så han har fått flytande bricanyl som kanske ska hjälpa honom. Sedan har han begynnande öroninflammation i båda öronen. Men den kan gå tillbaka av sig själv sa doktorn. Hans feber har ju gått ner men kommer den tillbaka är det förmodligen öronen, att det utvecklats till öroninflammation. Då ska vi tillbaka. Och försvinner inte hostan så ska han undersökas för barnastma.....suck.....

I morgon ska jag tillbaka till jobbet i alla fall och Roger ska vara hemma med Benjamin.

Tankeställare

Usch, idag fick jag mig en tankeställare. En kompis till mig hade en tuff vår förra året då hennes kille lämnade henne för en annan. De har en dotter som är 2 veckor yngre än Bemi. De blev dock tillsammans igen under sommaren och vi var så glada för deras skull. Men tydligen gick det inte att reparera förhållandet, tilliten för fördärvad. De ska nu separera, sälja sitt underbart fina hus och hon ska åter igen leta bostad. Jag vet hur tufft det var när hon letade förra våren, då slapp hon dock göra verklighet av flyttplanerna. Dottern måste kanske skolas in på ny förskola, plötsligt ska mamma och pappa inte bo ihop längre. Dottern är ju ett år äldre nu och förstår mycket mer.

Rogers pessimistiska kommentar var att det är vanligare att par separerar än att de håller ihop. Så visar kanske statistiken men nu kom i så fall verkligheten allt för nära. Jag vill inte att en av mina vänner ska må dåligt, vara ledsen och ha det svårt. Vi är ju 4 tjejer som träffas med våra barn och har gjort sedan barnen föddes och på sistone har vi träffats även med respektive. Kanske är det dags för bara oss tjejer att träffas och ta en fika?!

Jag tänker på dig vännen!!!!
Jag finns här om du behöver prata.

Några bilder

Antons kusiner var här i fredags. Här kollar kusin Emma, moster Linda och Bemi på något intressant.

Sedan lekte kusinerna med Bemis tunnel. Bemi tycker fortfarande den är jätteskoj och går gärna och pekar på den och talar om att han vill leka med den.



Här har vi vår lilla sjukling idag. Leker lite vid vardagsrumsbordet.



Tittar lite på TV, glad och nöjd.



För att sekunden senare vara jätteledsen för att mamma förflyttade sig en millimeter.

Slår rekord

Sitter här i knät med en liten brännhet kille. Det är gnälligt, besvärligt, han verkar ha ont i kroppen och han längtar efter pappa. Han har precis fått en alvedon så den hjälper nog snart. Febern nu vid lunch var uppe i 40 grader. Igår kväll slog han rekord med 40,3 i temp och förmodligen var den ännu högre kl 22 igår men då gav vi bara alvedon. Natten har varit stökig. Han vaknade strax innan 3 och hade svårt att somna om. Förmodligen hade han lite ont i kroppen för han verkade inte hitta en skön ställning att ligga i. Så han fick komma upp och ligga på min arm. Efter 1½ timme somnade vi om igen.

Det blir nog en tur till doktorn i morgon om inget drastiskt händer.

Min läkare ringde igår. Jag ska testa en sista medicin innan remissen skickas till arytmiavd i Lund. Det var läkarna i Lund som ville att vi testar en till sort. Det blir samma procedur som nu i höst, inläggning över en helg. *bull* Men det lät inte som om min läkare trodde på det utan det var mest för att ha testat allt. Sedan sa han även att det är inte säkert att operationen hjälper, extraslagen kan komma tillbaka på ett annat ställe. Men de tror att extraslagen sitter på höger sida i hjärtat och det är tydligen enklare att operera då och brukar bli bättre resultat. Så, även om jag gör operationen är det inte säkert att jag slipper medicinen *bull igen*. Men det är värt att testa, tycker jag. Det är inget skoj att knapra hjärtmedicin när man är 30.

Min läkare är även tillbaka på sin gamla tjänst i Malmö så han ska vara lättare att nå. Det tackar vi för.

Nu får jag nog se vad jag ska hitta på med min lilla gnällspik. Han är en äkta man, vi kvinnor vet ju inte hur det är när en man är riktigt förkyld *ler stort*. Bemi är såååå ömklig!

Oväntat

Hm, ja. Vi trodde ju att Bemi skulle till dagis i morgon men tji fick vi. När Roger plockade upp Bemi i morse kändes han varm, mycket riktigt feber. Nu när han hade sovit middag hade han 39,5 i feber. Suck! Han har inte ens varit på dagis och är redan sjuk IGEN! Han kräkte igår när han ätit välling men det kan han ju göra ibland när han ätit för mycket men han kräktes även efter att han ätit banan och yoghurt till lunch (för han vill så klart inte äta heller...). Han har dessutom gjort tre blöjor med nummer 2 i under förmiddagen men det är inte löst. Så vi har inte en aning om vad det kan vara...

Både Roger och jag har "måste"-saker på jobbet i morgon. Så faster Sussi kommer i morgon, eller snarare redan ikväll så är hon på plats liksom i morgon. Jag har lite saker på jobb som ska till tryckeriet på onsdag och jag väntar på några bilder som jag hoppas få i morgon (kommer kräva att jag får i morgon...). Då kan jag göra det klart och få det godkänt i morgon så kan jag vara hemma på tisdag med Bemi.

Vi hade kalkylerat med att han skulle bli sjuk till nästa helg men som sagt tji fick vi! Börjar undra om det är lönt att vi har honom på dagis överhuvudtaget. Han är ju aldrig där. Vi är ju alltid hemma och vabbar med honom känns det som.

Gott Nytt År

Gott nytt år önskar Benjamin och jag!

Bilden ovan är tagen mitt i natten. Benjamin vaknade strax innan tolvslaget och ville inte somna om fast jag försökte i en timme. Så han fick följa med ner till de andra igen och det tyckte ju han så klart inte var helt fel. Ytterligare en chans att charma alla.....

Vi firade nyår hos Jenny och Andreas i Vellinge tillsammans med Andy, Malin, Martin och Lena. Det var en trevlig kväll med god mat, gott sällskap och goa skratt.

Bemi vaknade som sagt av raketerna och sen somnade han först när vi kom hem kl 3.30. Sen vaknade han som vanligt kl 8.30. Man skulle nästan kunna ställa klockan efter honom för han vaknar nästan alltid vid samma tid.

Idag är en "sån" dag när man inte får något gjort, inte ens laga kvällsmat. Det blir pizza som vanligt. I morgon ska jag till frissan så får vi se vad det resulterar i....