Funderar

Jag har upptäckt hur många goa och fina vänner jag har i och med det besked jag fick för en vecka sedan. Jag visste innan vilka fina vänner jag har men nu vet jag med säkerhet! Tack för att ni finns!!

Funderingarna är många, tankarna inte alltid så ljusa. Men för det mesta ett försök till ljusa tankar....

Irritationen på läkaren växer. Hur kunde han bara släppa ut mig (eller snarare köra iväg mig från mottagningen vilket faktiskt var vad han gjorde) utan att ge mig några vänliga ord, råd om någon som jag kunde prata mer med eller i alla fall NÅT mer än "Du har sjukdomen men det förstod du väl själv?!" Empati borde vara ett stort ämne som blivande läkare får många lektioner i.

Varje sak som känns tung just nu, tex lyfta benen när jag ska stiga på bussen, relaterar jag till sjukdomen. Så den gör sig påmind varje dag. Nu förstår jag ju varför jag har svårt för vissa saker och det handlar inte bara om att jag kanske är otränad. För så otränad är jag inte.

Jag VILL INTE men jag har inget val....

Så många tankar som virvlar, så många funderingar - hur kommer framtiden se ut? *blääää*

Men samtidigt är jag glad att jag har kärleken i mitt liv, annars hade jag inte haft mycket att kämpa för. Jag vill ju vara med när Bemi växer upp, jag vill se mina barnbarn, nästan så att jag vill hamna på ålderdomshemmet ju.... Sitta där på ålderdomshemmet i en gungstol tillsammans med Roger och klaga på att det var länge sedan Bemi var och hälsade på.... *fniss* när han egentligen var där häromdagen.

När hemska tankar dyker upp hjälper det för det mesta med en kram och blöt puss av Bemi för att det ska kännas lite bättre.