Mycket nu...

I morse, kl 5.40, gick jag ut i köket för att äta frukost och lägga ner min matlåda i en plastpåse. Plastpåsar förvarar vi under vasken i ett "ställ". Jag öppnad och tyckte att soppåsen rörde sig, det är väl jag som är trött tänkte jag tills påsen började röra sig mer och något "hoppade" i påsen. En mus!!! (jag ryser när jag skriver det) Jag drämde igen dörren och skrek eller frustade kanske är ett bättre ord. Roger for upp ur sängen och trodde att jag hade ramlat (igen - ramlade igår kväll). Mus, sa jag. Mus i sopskåpet, sa jag och darrade som ett aspelöv. Den lever, sa jag.

Roger försökte lugna mig samtidigt som han tänkte ut vad han skulle göra åt eländet. Förmodligen hade den ju blivit lika rädd som jag och sprungit därifrån. Han gick ut i köket och slog lite på dörren. Nä, den lille saten var kvar :o(

Nu har Roger satt en musfälla i skåpet. Jag tänker inte öppna dörren till det skåpet förrän han är hemma. Han får kolla först. Fick ju för 17 nästan en hjärtattack. Tänk om den lille jäveln hade sprungit ut i huset?! Urk! Blä! Tvi!

I måndags fick Roger besked om att han fått nytt jobb. I Vellinge. Som IT-pedagog. Han har lyckats förhandla upp sin lön väldigt bra på ett år (har ju bytat jobb en gång innan i år). Men detta jobbet innebär i startskedet en viss kostnad. Vi måste nämligen köpa en bil till. Det är för bökigt och omständigt att pendla med buss till Vellinge. Det är för det mesta jag som hämtar på dagis. Jag orkar inte gå hem med Benjamin varje dag från dagis, en promenad på först 10 minuter från bussen till dagis och sedan 30 minuter hem. Lägg där till att jag pendlar 30 minuter med buss också. Och Benjamin brukar vara ganska trött vid 16 tiden. Och i snö och modd och regn. Nä. Det funkar inte. Jag behöver en bil när jag hämtar B.

Ikväll ska Roger och hans pappa förmodligen åka och titta på en liten golf, 95 årsmodell. Vi får väl se. Det kommer äta upp alla våra sparpengar men vardagslivet måste fungera. I det långa loppet tjänar ju Roger mer och vi kan spara ihop pengarna igen.

Idag har jag ätit lunch med en gammal god vän. Vi var bästa kompisar när vi var små, oskiljaktiga nästan. Bodde nästan grannar. Men efter gymnasiet tappade vi kontakten. Så det är 13 år sedan vi sågs. Men så har vi hittat varandra via Facebook och hon beställde två virkade djur till sina tvillingar och idag lunchade vi eftersom hon har praktik här på sjukhuset. Det var nästan som igår. Det kändes så naturligt och bra. Och det är jag så glad för.

Nu ska jag snart åka och hämtar Benjamin på dagis. Känner att det räcker för idag.