Nära sjukhusbesök igen

Igår var det nära att Roger och jag fick tillbringa ytterligare en kväll på akuten. Mitt hjärta började dumma sig och det var värre än vanligt. En elefant hade klivit upp på bröstet på mig och vägrade gå därifrån. I två långa timmar stod den envisa elefanten och tryckte på bröstet på mig och på det slog hjärtat fort/hårt/konstigt, jag var kallsvettning och hade frosskakningar (adrenalin).

Roger ville ringa sjukvårdsrådgivningen men vi visste båda vad de skulle säga - åk in till akuten NU. Men det ville inte jag. Jag är så trött på sjukhus och sjukhusvistelser. Jag skulle bli inlagd bums, det vet jag. Sen skulle de börja mixtra med min medicin, sätta mig på ett arbets-EKG som bara ger mig mer ångest eftersom jag inte klarar av det. Jag vet ju att det enda som kommer hjälpa är at jag blir kallad till Lund och blir opererad. Jag tror knappast att ytterligare ett besök på sjukhuset skulle snabba på den processen. Det skulle bara bli 3-4 dagar av svältdiet på sjukhuset med äcklig mat, ständiga kontroller och konstant uppkopplad på EKG och en fin liten nål i armen i fall att...

Trycket över bröstet är så jobbigt. Jag får det nu ganska ofta när jag promenerar till och från bussen men igår satt jag bara stilla i soffan och tittade på TV. Det är så obehagligt och det blir tungt att andas.

Jag har mailat min läkare idag och tryckte i hög prioritet så får vi se när/om han ringer. Jag skrev precis som det är, att det känns som om hela mitt liv är i pausläge och att sen ska jag orka allt det andra 31-åringar gör. Jag skrev även att det börjar tära på humöret, psyket och hela familjen.

Jag har haft svårt att sova i natt, eller snarare svårt att somna igår. Somnade kvart över 12, helt utmattad med ett hjärta som slog för fort och väldigt hårt. Jag fick ligga och läsa en stund och försöka slappna av. Och nu idag slår hjärtat också fel. Jag är så trött på detta! Känner mig inte som 31 år, snarare 91.