Puls på 190....

Ja, min puls har nog inte gått ner till normalnivå ännu efter kvällens mindre trevliga incident. Men jag ska ta allt från början...

Hela familjen var samlad framför TV:n, mamma pysslade med sina nya pärlor, pappa tittade på TV och Bemi gick fram och tillbaka mellan oss. När han ville upp till mig sa vi nej och Roger tog upp honom istället. Som de flesta vet så har ju Bemi ett hetsigt temperament, precis som sin mamma. Så vi väntade oss världens skrikattack men det kom inte ett ljud från hans små läppar. Det såg ut som om han skulle börja gråta men han blev istället blå om läpparna och runt ögonen och han andades inte. Detta har hänt en gång innan när vi gav honom näsdroppar och efter att ha skakat honom lite milt och pratat med honom då så började han andas igen. Men inte ikväll.

Roger reste sig fort upp och sa bara ett ord till mig: "Ring!". Benjamin var stel som en pinne och kritvit på hela kroppen. Roger la Bemi på köksbordet och förberedde för HLR medan jag slog 112. Medan jag pratade/skrek med en mycket trevlig kille från SOS gav Roger Bemi hjälp med andningen. Efter tre "puffar" började Bemi att skrika. Aldrig har jag uppskattat att höra hans skrik så mycket som just då. Jag hade redan hunnit berätta det mesta för SOS-killen och ambulansen var på väg. Jag kunde riktigt höra lättnaden i killens röst där i andra ändan av telefonen när även han hörde Benjamins gråt.

Ambulansen kom hit ändå, det försäkrade killen mig att den skulle göra. Jag tyckte att det tog en evighet innan den kom men tidsuppfattningen är med all säkerhet kass i ett sånt här läge. Det tog nog bara 5-6 minuter men för mig kändes det som 30 minst. Medan Roger gick ut för att möta upp ambulansen klamrade sig Bemi fast i min famn och verkade aningen chockad. Men mamma var säkert minst lika chockad hon....

In kommer sedan 2 underbara människor från ambulansen. De var så gulliga, så lugna. Roger hade redan hunnit berätta allt för dem på vägen in. Och lite sjukvårdskunskaper har jag väl för jag kunde ju gissa att det handlade om någon form av affektionskramp. De kollade hans puls, andning och allmäntillstånd. Enda kommentaren var att han var varm, vem är inte det i denna värmen? Men både jag och Bemi var nog lite extra varma efter incidenten. Man märkte på Bemi att han var lite skakad av det hela. Men han var genast nyfiken på sköterskan och ville prata med henne och låna hennes penna.

De frågade om vi ville följa med in till sjukhuset men efter att de kollat honom kändes det lugnare. De ringde för säkerhets skull in till en läkare för att kolla med dem så att det var rätt beslut och läkaren gjorde en anteckning om vad som hänt.

När ambulansen kört igen fick Bemi sig ett bad för att svalka ner sig och sedan fick han sitta hos mamma och mysa och dricka välling. Han somnade sedan direkt när han ätit upp och fick sin napp i munnen. Men mamma satt kvar med honom i famnen en stund extra för att krama det käraste hon har.

Under tiden Benjamin inte andades hann jag tänka alla möjliga hemska tankar. Och efter att ha sett hans blåa läppar och hur blå han var runt ögonen i kontrast till hans bleka ansikte hann jag tänka att det var kört, jag har förlorat min älskade efterlängtade bebis. Jag bad tom SOS-killen att de skulle komma snabbt för jag var rädd att de inte skulle hinna (i normalt tillstånd vet jag ju att de kommer så fort de kan vid andningslarm men man tänker inte logiskt alltid i en sån situation).

Vad var då förklaringen till denna affektionskramp/apné? Små barn kan tydligen göra så här när de blir frustrerade/arga. Det är när de vill "få sin vilja igenom" som de kan ta till denna metod. De blir alltså så arga att de stryper blodtillförseln till hjärnan. Enligt sköterskan är det bästa sättet att ignorera honom när han blir så arg men hur lätt är det? Efter denna incident kommer denna mamman ha svårt för det i alla fall för jag vill ALDRIG mer vara med om detta. Jag är så otroligt tacksam att Roger var hemma. Han är den mer handlingskraftiga av oss två och har väl också lite mer utbildning i HLR än vad jag har. Som Roger skrivit i sin blogg så är vi ett välfungerande team, det har vi beviset på idag!

Jag kommer nog inte sova så gott i natt, det kommer bli många turer in till Bemis rum, om vi inte väljer att ha honom i vår säng. Att sedan gå och jobba i morgon känns inte så skoj precis men jag måste ju. Jag kommer i alla fall att skynda mig hem efter bästa förmåga, förmodligen ta en eller två tidigare bussar hem...

Jag visste innan hur viktig Bemi är för mig men det blev ännu mer klart efter en sån här incident. Han är mitt allt! Utan honom ..... ja, den meningen vill jag inte ens fullfölja.

Roger och Bemi! Jag älskar er!!!