Tillbaka på ruta ett igen

Jag har varit en pain in the ass på olika sjukvårdsinstanser denna veckan. Men så har jag fått lite resultat. Jag har efter fyra månaders kämpande och tjatande fått ut min journal från idiotläkaren i Trelleborg. Jag fick hota lite med patientnämnden och så fick jag den i ett nafs. Kanske för att de också såg det jag nu vet i journalen som understödjer min tidigare anmälan till patientnämnden*.

Tillsammans med kopiorna av min journal fick jag DNA-analysen både från runda 1 i Sverige och runda 2 som gjordes i Holland. I Holland skulle man kolla om jag har DM typ 2. En något ovanligare form men om jag förstått det rätt något mildare. Det är det svaret, som jag enkelt kunde uttyda utan att vara läkare, är det som fått mig tillbaka på ruta ett. Jag har inte heller DM typ 2. Vilket ju då bevisar att idiotläkaren kanske var något snabb i sin bedömning av mig!!! Om jag inte gått vidare och begärt DNA-test hade jag fortfarande trott att jag hade DM typ 1.

Så, nu vet jag inte vad jag har. Eller vad mamma hade, eller mormor eller mina morbröder.... Kan inte ens gissa. Jag vet inte så många andra muskelsjukdomar. För något är ju fortfarande fel även om VISSA fortfarande förnekar det hela och skyller på att jag har dålig kondis *morr*.

I morgon är det jag som fortsätter veckan med att vara en "bitch" och ringer och gnäller, trycker på och gör min röst hörd för att något ska hända på neurologen. Får jag inget gensvar tar jag mitt trumfkort - min läkares fru som jobbar på samma ställe som jag *ler*. Min underbara kardiolog sa ju själv att det är de som skriker högst som får vård först. Så, hör ni någon skrika i morgon så är det jag *ler*. Nu jäklar ska det hända något och de där hemska proverna (EMG och muskelbiopsi) ska tas så att jag kanske kan få lite svar.


* I augusti anmälde jag idiotläkaren till patientnämnden dels pga att jag fick tillbaka analysen av det DNA-prov som han tyckte var onödigt att ta. Han tyckte ju att min diagnos var "kliniskt klar" som det så fint står i min journal. Första rundan av DNA-test var ju dock negativ och det var inte längre lika kliniskt klart att det är just den sjukdomen jag har. Resultatet av anmälan kan väl sammanfattas som att han ringde och bad om ursäkt men tyckte inte att han gjort något fel utan hävdade fortfarande att jag har DM och han tyckte inte alls han hade varit nonchalant och otrevlig.