Jag känner mig tom, arg, ledsen, irriterad, uppgiven och så trött på allt. Ja, gissa vad det handlar om.... Just det! Min fight mot sjukvården.
Min underbara, goa läkare (M) har kollat av vad som har hänt i Lund och ja, det var väl inga bra besked. De har klantat sig rejält igen känns det som. Om jag tolkar det han skrev i sitt mail till mig rätt så ligger det till så här: Remiss om ablation skulle skickas till privatkliniken i Stockholm och därmed togs jag ur kön i Lund. Men sjukhusledningen sa stopp eftersom det förmodligen skulle bli för dyrt att skicka mig till privatkliniken eller för att de saknar avtal - klantigt vilket som.
Och sedan misstänker jag att de inte satte in mig i kön i Lund igen. För min läkare hade fått besked om att jag stått i kö i ca 250 dagar men när jag räknar på det får jag det till 333 dagar. I morgon har det gått 11 månader sedan jag sattes upp på kölistan och 11 månader är inte lika med 250 dagar... Det är med andra ord 2½ månad som de dragit av från min kötid! Hela j-kla sommaren. Så om det inte varit för min underbara, goa läkare hade jag inte stått i kö nu heller. Han såg till att de satte upp mig på listan igen.
M tog upp min muskelsjukdom och hon som M pratade med sa att hon skulle ta upp det med han som är ansvarig för prioriteringarna i listan. Men om man såg till den väntetid som rådde just nu så borde min operation bli av i höst. Alltid något besked. Men jag tror dem inte förrän jag har kallelsen i min hand. Jag har lärt mig den hårda vägen. Jag litar inte på sjukvården (bara på M).
Låter det rörigt? Gissa då hur rörigt det är i min hjärna? Jag vill bara hem, hem, hem. Och skita i den mathållning som Roger och jag försöker köra efter just nu. Jag vill vräka i mig glass, godis, kakor och chips. Den gamla Hanna finns fortfarande allt för nära ytan - den Hanna som tröstade sig med onyttigheter när livet blev tufft - jag har inte hunnit mota gamla Hanna tillräckligt långt bak ännu för att klara av sådana här bakslag :o(
Bara skita i allt. Varför ska jag kämpa när det hela tiden känns som ett steg fram och två tillbaka? Varför bryr jag mig? Jag vet ju svaret men det är svårt med motivationen ibland när man hela tiden blir knuffad tillbaka.
Trött, trött, trött!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Tack söta, gulliga, rara Hanna för all hjälp & uppdatering i detta. Betyder mkt för mig. Ja ringde und igår, jag har förtur och skall enligt dom få operation inom 6 månader. Vilket är 3,5 månad till. Idag ringde min sambo dit och pratade med Eva och idag har jag skickat in papper om att oberopa vårdgarantin.
Hur lång tid tror dom att det kommer ta innan en operation fr dig?
En stor kram Hanna. Kan inte sätta mig in helt i din situation, och det måste vara fruktansvärt att vara så anonym i vården som man faktiskt är för dem som bestämmer hur ens hälsa ska 'vara'. Att man är en siffra och massa pappersarbete bara.
Förstår lite av din frustration och 'tröst' vanan som man har när det blir motigt. Det är att du har Roger med dig i detta som stöd. Kram!
Post a Comment