Trillade

Igår visade sjukdomen sitt fula tryne. På väg till bussen efter jobb gick jag och trillade. Bara så där. Jag kan egentligen inte säga varför men jag minns ju så väl från min barndom alla de gånger mamma bara trillade "så där", utan direkt orsak. Benen bär inte. Man snavar på "osynliga" kanter.

Jag slog båda knäna ganska rejält, ena armen och handen fick sig en smäll. Tur i oturen att jag hade tagit en långärmad tröja på mig, annars hade jag skrapat upp hela underarmen. Jag har ont i muskler som jag förmodligen sträckt i samband med fallet. Förnedringen att ligga där på marken med en massa människor runt omkring är nästan lika hemsk som smärtan i kroppen. Folk stirrar men säger inget. En man frågade om jag var ok. En.

Känslan av att allt händer i slow motion, att veta att man ska ramla och man kan inte förhindra det är otäck. Det är som en dålig film.

Jag hade en bit kvar till bussen, det var bara att bita ihop och ta mig dit. Vad skulle jag göra? Jag hade ingen som kunde komma och hämta mig eller hjälpa mig. Ingen. Dessutom var det min tur att hämta Bemi på dagis. Så bara att bita ihop som sagt. Och det gick. Jag kan bita ihop...än så länge.

Bemi var tack och lov snäll och samarbetsvillig. Han var också relativt lugn när vi kom hem och lekte fint medan jag gjorde kvällsmat. Roger jobbade sent. Lika bra att inte sätta sig för då gjorde det mer ont efter att jag varit stilla en stund.

Idag känner jag mig ganska mörbultad. Knäna gör ont, extra ont när byxorna råkar nudda vid såret på ena knät eller det andra svullna knät. Jag känner att ena axeln har fått sig en smäll och gör ganska ont.

I morgon ska jobbet åka till Danmark. Vi ska först gå på konstutställning på Louisiana och sedan vidare till Köpenhamn och Tivoli. Vi får väl se hur det går för mig. Jag följer med men jag får väl pausa ofta om det gör för ont och ha med mig många panodil. Jag ska ta med min kamera och ta lite bilder. Stöter säkert på lite blommor här och var om inte annat.

Det värsta med det hela är ju att jag VET att det är sjukdomen som gör det. Det är ytterligare ett bevis för mig på att jag HAR sjukdomen. Och det gör också ont i själen. Att få det bekräftat igen. Det är inte bara jag som är klumpig. En massa tankar som snurrar om livet, framtiden och hur sjukdomen kommer utvecklas.