Monday, October 22, 2007

Äntligen hemma igen

Ja, nu är jag äntligen hemma efter min helg på sjukhuset. Åkte in vid lucnhtid i fredags och idag måndag vid lunch kom jag hem. Gut!

Sjukhus är aldrig skoj, bli stucken med nålar, ha ekg-apparat kopplad hela dygnet, inte kunna gå ut, sköterskor som kommer in i rummet mitt i natten och lyser med ficklampa (mutter) så man vaknar - bara för att kolla att man lever eller nåt (men de har ju ekg-övervakning så de bör ju se att man lever och ut genom dörrarna kan vi ju inte gå för då larmar det ju....) och så dessa underbart hårda sängar som gör att man tror att ryggen ska gå av varje morgon när man ska stiga upp.

Lägg därtill en rumskamrat som är 83 år, snackar mer än Roger och Magnus Å (sorry) ihop, som nyligen har haft proppar i hjärnan och därför inte helt hänger med och inte kommer ihåg saker så bra (så frågorna som kommer liknar varandra en hel del....) och som dessutom snarkar värre än svärfar. Puh! Då förstår ni nog att jag är glad att vara hemma i mitt eget tysta hus.

Roger och Bemi har varit och hälsat på (och Jenny och Andreas) men det är ju inte samma sak att sitta i ett dagrum på sjukhuset och umgås. Jag har ju dessutom pga ekg-maskinen och nålen i armen inte kunnat gosa och busa med Bemi på det sätt som jag velat. Men dock, det var skönt att träffa dem och det bröt av tristessen en aning.

Jag har ju legat inne för att få en ny medicin, sotalol heter den. Det jag fick veta är att risken finns att man inte tål den medicinen så det var därför som jag låg inlagd medans de satte in den och ställde in rätt dos. Biverkningen kunde tydligen på en aning farlig för hjärtat, man kunde få ännu värre arytmier, dvs mitt hjärta kunde slå ännu mer fel än det redan gjorde. Därför satte de en nål i armen på mig för att snabbt kunna ge mig motmedel om det skulle hända. Men det hände inte. Det som dock hände var att jag fick svimningsattacker och det är tydligen också en biverkning *blä*. Men medicinen hjälper i alla fall bättre än de andra har gjort, det känns lättare i bröstet och extralsagen är inte lika många. Visst får jag fortfarande "attacker" men inte lika mycket och mest på natten och på morgonen innan tabletten hunnit verka.

Men som sagt, detta är en tillfällig medicin. Jag står fortfarande uppsatt på väntelista för operation. I och med att medicinen har sina biverkningar är det ju inte så skoj att som 30-åring fortsätta ha det så här resten av livet. Men det kan dröja ett tag innan jag är framme i kön så det är min tur....

Restriktioner då. Ja, jag bör inte bli gravid just nu. Det var det första läkaren sa. Denna medicinen kan man inte ta om man vill bli gravid och eftersom jag mår dåligt utan medicin tyckte läkaren att vi skulle vänta lite. Jo, det hade vi ju tänkt ändå så det var ju inget problem.

Sedan frågade han om jag märkt att jag har haft svårare att motionera sedan jag började med beta-blockerare i somras. Och ja, jag motionerar ju inte så mycket precis men jag märker ju att jag inte har samma ork längre och det beror tydligen på betablockerarna (och inte enbart på min dåliga kondis!!!!). I och med att denna medicinen är starkare kan jag märka det ännu tydligare nu. Det beror på att medicinen ju är till för att lugna ner hjärtat så att det inte slår så mycket. När man då motionerar stiger ju pulsen automatiskt och det är ju det medicinen ska motverka i valiga fall så hjärtat orkar inte slå som det ska för att jag ska orka motionera. Bra att veta så att jag inte tror att min kondis blir sämre och sämre. Jag märker ju att det ibland är jobbigt att gå till bussen efter jobb och det är ju en liten promenad som brukar höja pulsen en del....

Var det bara katastrof på sjukhuset? Nej. Personalen är helt fantastik. De gör ett suveränt jobb och var supergulliga. Jag stötte även på en sköterska som jag har jobbat tillsammans med för några år sedan. Det var skoj men kändes samtidigt lite fel att träffa henne där som hennes patient.

Det stod även klart att de är orliga att det kan vara mammas sjukdom som spökar. De tog upp det nu igen och frågade hur jag ställde mig till en möjlig screening efter mammas sjukdom i min dna. De hade fått reda på att jag avböjt att få reda på om jag har sjukdomen en gång tidigare (när jag väntade Bemi). Så jag ska försöka jaga beurologen i Trelleborg och höra hur det går med min kallelse dit. De får avgöra om de ska göra utredningen eller om det ska gå via genetiska enheten i Lund.

Nu ska jag dock vila en aning och sedan ska jag hämta Bemi tidigare på dagis och bara mysa, mysa och mysa!!

1 comment:

Ivy said...

Skönt att du är hemma igen! Hoppas att den nya med. kan hjälpa dig riktigt bra ända till du opereras.

kram vännen!!!