Jag och läkare

Det är tydligen bara meningen att jag ska ha EN bra läkare av alla läkare jag stöter på. Tur att det är EN i alla fall (och det är min kardiolog som ni vet). Jag skrev för några veckor sedan att jag ringde neurologen för att få reda på DNA-provet och jag vet att de har fått svaret på det nu men ingen har hört av sig. Nu vet jag ju redan svaret eftersom det följde med när jag fick ut mina journalkopior från Trelleborg. Men under samma telefonsamtal med neurologen frågade jag om mina remisser till EMG och muskelbiopsi och sköterskan kunde inte hitta någon notering alls om några remisser och skulle skicka en påminnelse/undran till läkaren.

Nu när jag repat mig lite från förkylning och bihålsinflammation tog jag tag i saken igår igen och ringde neurologen för att se om remisserna till slut blivit skickade eller om de faktiskt blev skickade i september men att det inte gjorts någon anteckning om det.

Döm om min förvåning när inget hänt. Nada! Zipp! När sköterskan (manlig) frågade vilken läkare jag varit hos och jag sa hans namn sa han "Det kunde jag ju räknat ut". Suck! Varför ska jag ha otur med läkare? Den trevlige manlige sköterskan skulle personligen prata med läkaren och fråga varför det inte stod något om remisser i min journal och varför dessa inte skickats. Det är snart 5 månader sedan jag var där. Och inte kan man väl få förtur till undersökningarna bara för att ens läkare schablat till det?! Så, har jag tur kanske jag kan få gjort undersökningarna till hösten. Och jag som vill veta nu vad som är fel. För som jag sa till sköterskan i telefon - jag kan ju inte få någon hjälp eller behandling förrän jag jar en diagnos. Och just nu, när det är så här kallt, så har jag jätteont i mina muskler när jag kommer hem. Framför allt benmusklerna som ju också är de som man automatiskt använder mest.

Jag är så trött, så förbannat jävla trött på att alltid behöva kämpa för att få besked, för att det ska hända något inom sjukvården och för att folk ska fatta. Och jag är ju enligt dem sjuk. Inte nog med att jag är sjuk, att jag förmodligen har en jävla obotligt skitsjukdom, jag måste kämpa mot allt och alla känns det som. Först för att folk ska fatta/inse att jag är sjuk och sedan för att få den hjälp jag har rätt till. Jag har inte tid att vara sjuk när jag måste kämpa hela tiden.

Jag är så trött på att ursäkta mig (förklara) för att jag inte orkar, för att jag inte mår bra, för att jag är annorlunda. Och detta är bara början. Det kommer bli värre, mycket värre.

Idag har jag en dålig dag. Och den dåliga dagen började redan igår när jag pratade med neurologen. Jag ger dem en vecka. Sen ringer jag och är en bitch på riktigt! Lika bra att göra sig ett namn så att jag kanske slipper kämpa när jag är riktigt sjuk....

Nu ska jag åka hem till mina pojkar! Där slipper jag kämpa i motvind i alla fall.